Välkommen till Pug Dog Passion!

På denna webbplats kommer du att hitta nästan allt om mopsen, med fokus på vetenskap och hälsa. Hundens och mopsens historia är kopplad till mopshälsa, liksom hundens anatomi, rasrelaterade sjukdomar, genetik, hur friska mopsar ser ut och fungerar, etc. Bakom hemsidan står jag, Therese Rodin, och min man Mats Rundkvist. Du kan läsa mer om oss under ”Om oss”.

Mitt intresse för mopshälsa började ett tag efter att vi hade köpt våra två mopsar Mimmi och Nappe i februari 2013. Innan vi köpte dem läste vi mycket om mopsar, t.ex. på Svenska Kennelklubbens rasklubbs hemsida, i en svensk bok om mopsar och vi surfade på internet för att läsa och titta på filmklipp om mopsar. Vår slutsats var att det är en ganska hälsosam hundras som är lätt att hantera. Men Mimmi och Nappe skulle komma att utbilda oss. Båda hade flera hälsoproblem som är vanliga för rasen. En del av deras hälsoproblem återspeglas under ”Strategier för avel av friska mopsar”.

Mimmi och Nappe 2016

Trots alla de hälso- och beteendeproblem som våra mopsar hade, blev vi förtrollade och fascinerade av rasen. De var så kärleksfulla och humoristiska och gav oss alltid en anledning att skratta. Deras hälsoproblem och det vi lärde oss och erfar i mops-samhället, ledde oss till slutsatsen att vi aldrig skulle köpa en standardmops igen. (Ja, det finns standardmopsar som är friska men de är för få och riskerna är för höga.) Vi tittade runt och hittade tyska uppfödare som hade arbetat ca 20 år för att modifiera mopsens extrema, kompakta anatomi, vilket har givit dem en mindre brakycefal skalle, öppnare näsborrar, längre ben, längre hals, mindre lös hud, längre rygg etc. De kallade dessa mopsar ”altdeutsche Möpse”, ”gammeltyska mopsar”. Vi såg detta som en möjlighet att ha en hälsosam mops i framtiden och började kontakta dessa uppfödare. Sedan dess har vi lärt känna flera av uppfödarna och har följt dem och deras uppfödning genom åren. I april 2017 dog vår lilla Nappe men vi var inte redo för ytterligare en mops. Vi visste dock att nästa mops inte skulle bli en standardmops.

Under 2017 arbetade jag tillsammans med en annan kvinna som också var intresserad av friskare mopsar och vi startade Mopsklubben, Sveriges första klubb för sportigare och friskare mopsar. Jag bearbetade all forskning och annan relevant litteratur för vår rasstandard och avelsstrategi och skrev det mesta av båda texterna. Därför hittar du delar av Mopsklubbens rasstandard och avelsstrategi här på vår hemsida, men jag har omarbetat och vidareutvecklat texterna ganska mycket sen dess. Min man hjälpte också till mycket med att bygga upp Mopsklubben när det gällde t.ex. stadgar, register över medlemskap och andra formella saker som behövdes. Så småningom visade det sig att jag och den andra grundaren av Mopsklubben inte hade samma idéer och mål när det gäller genetik och uppfödning av friska mopsar och det ledde till att jag lämnade klubben, vilket min man också gjorde. Våra olika åsikter kan jämföras med de som uppfödare av altdeutsche mopsar respektive retromopsuppfödare har, där jag lutar mer mot de senare.

De flesta uppfödare av altdeutsche mopsar säger att deras mopsar är renrasiga och det är viktigt för dem. Några av de mer moderata uppfödarna av altdeutsche mopsar äger också mopsar som har en andel av en donatorras, d.v.s. är ett resultat av korsningsavel. Uppfödarna som föder upp retromopsar arbetar med korsningsavel för att förbättra genetiken och anatomin hos mopsen. Deras mål är en retromops som genetiskt är cirka 80-90% mops. I sin uppfödning använder de altdeutsche mopsar som de kombinerar med Parson Russell Terrier. (Läs mer om detta under ”Genetisk mångfald”.) Uppfödarna av altdeutsche mopsar har hälsa som ett centralt mål men är i regel mer ”konservativa” och accepterar ofta bara standardfärger hos mopsen, vill ha en hårt ringlad svans och så vidare. Uppfödarna av retromopsar ställer istället hälsa över form och färg och accepterar alla färger som inte är relaterade till hälsoproblem (såsom merle). De brukar också acceptera svansar som inte är hårt ringlade och vill ha mopsar som har en längre nos än vad som skulle vara möjligt med en renrasig mops.

Ungefär ett år efter att Nappe hade lämnat oss började vi titta runt efter en mops igen, och av en tillfällighet såg vi vår Leni, en altdeutscher mops, på en tysk annonsplats för hundar till salu. Hon var ungefär sex månader gammal då och en spirande skönhet. Jag blev så fascinerad av henne; hon hade stora näsborrar och en bra anatomi. Hon hade också lite länge nos än en standardmops, även om den kunde ha varit ännu längre. Jag kontaktade uppfödaren för att ta reda på mer. Hon berättade för mig att Leni hade en fri andning och hon skickade mig videor där jag kunde höra henne flämta efter språngmarsch, och det lät bra. Hon skickade också certifikat på test som hon och hennes föräldrar hade genomgått, och allt såg utmärkt ut. Så vi sa att vi ville ha henne och skulle komma för att hämta henne, men att vi skulle undersöka henne och om hon inte andades fritt skulle vi inte ta med henne hem.

Leni
Foto: Enzo Mazziotti
Mopszucht Trolle vom Möhnetal

Leni kom hem till oss den 30 april 2018 och vi var så glada. Hon hade en fantastisk anatomi som jag aldrig hade sett hos en mops i Sverige tidigare. Hon andades fritt genom näsborrarna och när hon flåsade genom munnen, och hade en helt annan förmåga att tåla värme än vår lilla Mimmi, som har en bra andning ”för att vara mops”. Naturligtvis är en altdeutscher mops inte som en hund med en lång nos, men ett bra steg på vägen till något bättre. Leni snarkar (mer än Mimmi som knappast snarkar alls!) och ibland förekommer ”grymtningar”, t.ex. när hon vrider huvudet uppåt, men hennes funktion påverkas inte alls, vilket har bekräftats genom ett belastningstest. Du kan läsa mer om Leni och hennes testresultat på sidan ”Våra mopsar” här på hemsidan.

Genom kurser på Institute of Canine Biology, ledda av Carol Beuchat Ph.D., blev jag alltmer medveten om alla hälsoproblem som hör samman med renrasiga (dvs. inavlade = incestavlade) hundar. Jag lärde mig om mopsens (och många andra rasers) alarmerande höga inavelskoefficient. Enligt en amerikansk studie har standardmopsen en inavelskoefficient på i genomsnitt 44,2%. Det betyder att mopsarna i studien är mer besläktade genetiskt än syskon. Hälsoproblem som resultat av inavel börjar när inavelskoefficienten (COI) ligger över 5%.

Eftersom renrasavel med slutna stamböcker är som ett långsamt självmord av raserna, gör den kunskap vi har nu att vi aldrig kommer att kombinera vår Leni med en renrasig mops. Vår passion leder oss till att försöka bidra till en hälsosam mops och vi tror att det enda sättet att överhuvudtaget ha kvar mopsen som ras är att arbeta för en anatomi som mer liknar ”normalhundens”, som altdeutsche – och retrouppfödarna gör, och att tillföra nya gener i ett systematiskt korsningsavelsprogram, som retromopsuppfödare gör. (Läs mer om ”normalhunden” under ”Mopsen, en rasstandard för ökad hälsa”.)

Än en gång, välkommen in på vår hemsida!

Therese Rodin och Mats Rundkvist

Med Mimmi och Leni, våra mopsar.