Degenerativ myelopati (DM)

© Therese Rodin

Beskrivning: Det finns inte många mopsar i litteraturen som uppges ha utvecklat DM och de förekommer sällan t.ex. i Facebook-grupper för ägare av DM-drabbade hundar. Men DM är en mycket allvarlig sjukdom, vilket framgår av följande citat:

”Sjukdomens progression är obeveklig, och hundägare väljer ofta att låta avliva hunden inom ett år efter att de kliniska tecknen uppkommit då deras hund blir paraplegisk [= förlamad i bakbenen och nedre delen av bålen]” (Zeng et al. 2014: 515, min översättning).

Vi ser en risk i att sjukdomen kan öka hos mops om fler mopsar blir heterozygota (”enkelbärare”) med den defekta allelen. Om uppfödarna inte testar sina mopsar, kommer de heterozygota mopsarna till slut att producera valpar som är homozygota (”dubbelbärare”) med den defekta allelen. OFAs statistik om DM kan ge en bild av spridningen av allelen hos mops. Vid den tidpunkt då jag besökte webbsidan hade 557 mopsar testats för DM. Av dessa var 68 mopsar (12,2%) homozygota och 183 (32,9%) var heterozygota med den defekta allelen (data insamlade 221019). Homozygotema kallas ”at-risk” eftersom de har en ökad risk att utveckla sjukdomen. (Att notera är att vi inte vet ifall någon av dessa mopsar har blivit sjuk i DM.) Heterozygoterna kallas ”carriers” eftersom de bär en defekt allel och kan överföra den till sina avkommor, men de har inte en högre risk att utveckla sjukdomen. I dessa data är således mängden homozygota mopsar ganska låg. En tredjedel av de testade mopsarna var dock enkelbärare. Som påpekats kan denna grupp vara en potential för framtida homozygoter och därmed en ökning av sjukdomen.

Som vi såg ovan är DM en hemsk sjukdom. Det utvecklas genom en snabb degeneration av ryggmärgen. (Till skillnad från PM där ryggmärgen är lokalt komprimerad.) DM drabbar båda könen lika mycket och uppkommer oftast efter fem års ålder, med en medelålder på 9 år, åtminstone hos stora hundar. Den har en genetisk bakgrund som liknar den vid ALS som kan drabba människa. Precis som ALS har DM ett snabbt förlopp. Stora hundar förlorar all förmåga att använda bakbenen 6–9 månader efter sjukdomsdebut, då de också brukar avlivas. Mindre hundar som drabbas av DM brukar leva längre för att det är lättare för ägaren att ge dem stöd när de inte längre kan gå. Hos Welsh Corgi Pembroke var medianen för livslängd efter sjukdomsdebut 19 månader i en studie (Coates 2004).

Forskningen kring DM och tolkningen av data är komplicerad, och den främsta orsaken till det är att den gen som forskarna har identifierat som kopplad till sjukdomen (en mutation av genen för SOD1) bara är en del av flera andra bakomliggande orsaker som vi inte känner till. Till en början sågs DM som en schäfersjukdom, men det har senare visat sig att den finns i många raser, både stora och små (Coates 2004). Mopsen räknas upp som en av raserna som testas för DM, SOD 1, exon 2 hos Laboklin. Även ofa.org (om DM) listar mopsen som en av raserna som kan drabbas av DM. Berner sennen har visat sig ha en egen mutationsvariant på SOD1-genen.

Precis som med PDE/NME utvecklar inte alla dubbelbärare (homozygota) sjukdomen och det finns dessutom många raser där en stor del av populationen har denna mutation utan att någon insjuknar (Beuchat 2018). Zeng et al. undersökte DNA från 32378 renrasiga hundar från 22 raser och 1368 blandraser. 49% av hundarna hade dubbel uppsättning av den friska allelen för SOD1 som kallas G. 27% var heterozygota med den muterade allelen (G/A) och 24% var homozygota med den muterade allelen (A/A). Totalt var det 37% av hundarna som var bärare av den muterade allelen (A). Det var 382 mopsar som ingick i studien och av dem var det 47% som var bärare av den defekta allelen (A). Av bärarna var 30 enkelbärare (heterozygota) och 17 dubbelbärare (homozygota) (Zeng et al. 2010: 517, Table 1).

Zeng et al. undersökte även ryggmärgen på 173 hundar vid obduktion. Av dessa hade 115 bekräftats ha DM och 58 hade inte DM. Av de 115 DM-sjuka hundarna var det 105 som var dubbelbärare (homozygota) med den defekta allelen (A/A). Åtta av hundarna med DM var enkelbärare (G/A) och två av dem hade den normala, friska allelen i dubbel uppsättning (G/G). Av de 105 dubbelbärarna som hade insjuknat var två mopsar. De fanns även en mops som var dubbelbärare men som inte hade DM (Zeng et al. 2010: 518). Det var alltså tre mopsar som var dubbelbärare som de undersökte ryggmärgen på och av dessa hade två insjuknat. Även Jon Patterson (vet.med.dr.) som studerar rörelseanomalier hos mops vid Michigan State University har obducerat mopsar som uppvisade tecken på DM i ryggmärgen (privat kommunikation).

Eftersom det såg ut som att även heterozygota hundar som hade den defekta allelen hade viss risk att utveckla sjukdomen undersökte Zeng et al. 137 av de friska hundarna som ingick i studien genom uppföljning av klinisk status. Av hundarna som hade dubbel uppsättning av den defekta allelen (A/A) var det 60% som hade utvecklat sjukdomen. Av de heterozygota (G/A) var det 4% som hade utvecklat DM och av de som enbart bar den icke-muterade genen var det 6% som hade utvecklat sjukdomen. På grundval av detta resultat menar forskarna att man i aveln bör undvika att dubbelbärare av den defekta allelen föds, men att heterozygota hundar inte utgör någon större risk (Zeng et al. 2010: 520).

Mål: Målet är att ingen mops ska utveckla denna sjukdom.

Här nedan ser du Meatball, “Meaty”, som levde med sin familj från åtta veckors ålder. Han insjuknade i DM när han var 11 år. Sjukdomsprocessen var snabb men han levde till sin tolfte födelsedag. Du kan läsa en text här som är skriven av Meatys husse Alex Sotelo där han berättar om erfarenheter med att leva med en mops som har DM.

Meatball med sjukdomen DM. <3

Strategi: Som vi såg ovan utvecklar inte alla hundar som har dubblering av den muterade SOD1-genen sjukdomen. Eftersom den är så allvarlig förespråkar vi ändå att alla hundar som är tilltänkta till avel ska genomgå gentestet för degenerativ myelopati. Eftersom både OFAs statistik och Zeng et al:s studie antyder att det är så pass stor andel av mopsarna som är bärare av den defekta allelen skulle dock alltför mycket genetiskt material gå förlorat om man tog bort alla bärare ur avel. En mops som har dubbleringen av genen bör istället kombineras med en som är fri och detsamma gäller ”enkelbärare”. Så småningom kommer vi inte ha några dubbelbärare kvar, vilket gör att vi kommer så nära avelsmålet vi i nuläget kan vad gäller DM.

Benämningar av fria samt enkelbärare (heterozygota) och dubbelbärare (homozygota):

Laboklin N/N N/DM DM/DM
UC Davis N/N N/S S/S

Källor och lästips:

Beuchat, Carol. 2018. ”The lesson(s) from SOD1 and degenerative myelopathy”. Bloggartikel, Institute of Canine Biology. Hämtat 220119.

Coates, Joan R. 2004. ”Canine Degenerative Myelopathy”. BSAVA, 394–407.

Patterson, Jon. Epost från 100918.

Zeng, R. et al. 2014. ”Breed Distribution of SOD1 Alleles Previously Associated with Canine Degenerative Myelopathy”. Journal of Veterinary Internal Medicine 28, 515–521.

Kapitel i strategier för avel av friska mopsar