Genetisk mångfald

© Therese Rodin

Beskrivning: Nästan alla raser befinner sig idag under kris på grund av inavelsdepression. De allra flesta raser har tillkommit genom att ett begränsat antal individer från ursprungslandet tilläts gå i avel. Sen stängdes stamböckerna och de hundar som accepterades som representanter för rasen (d.v.s. de stambokförda) blev snart släktingar. Det betyder att trots att vi kanske har en population på flera tusen hundar (2017 var 5479 mopsar registrerade hos Jordbruksverket) så är alla släkt längre tillbaka i linjerna.

Rent genetiskt betyder släktskap mellan olika individer att de har samma gener, eller rättare sagt samma alleler, d.v.s. varianter av samma gen, både på varje gens lokus, och i varje genpar. Det senare innebär homozygositet och är något som kännetecknar renrasiga (= inavlade) hundar. Varje gen har i regel många olika varianter (alleler), och det är varianterna som skapar variation mellan individer. Renrasavel är ett nytt fenomen som uppkom i västerlandet på 1800-talet, då man skapade stamböcker för hundraser och sen stängde stamböckerna för intag av nya individer. Det var bara det fåtal individer som var stambokförda och deras avkomma som fick och får paras med varandra. Renrasavel går ut på att göra sig av med alleler som ger egenskaper man inte vill ha, såsom en färg, eller öronform, så att individerna i populationen blir mer lika varandra. Alla rashundar har avlats fram genom att man har parat nära släktingar med varandra, eftersom släktingar har likadana gener (alleler). På så sätt skapar man kontroll över hur avkomman ser ut och beter sig.

Renrasavel med stängda stamböcker medför dock en hel del problem. Eftersom gener nedärvs i ”paket”, s.k. haplotyper, så innebär det i regel att när man selekterar bort en allel som man inte vill ha, förlorar man en massa andra alleler av andra gener. Det betyder att man även fixerar andra drag som man inte hade önskat sig. Anledningen till att det finns så många genetiska sjukdomar hos renrasiga hundar idag – något som dessutom växer explosionsartat – är att man har rensat bort en massa genvarianter så att många hundar har en och samma defekta recessiva allel i ett genpar. När sen två hundar som har denna recessiva defekta gen paras och får valpar som blir ”dubbelbärare”, d.v.s. har två defekta gener i ett genpar, blir valparna sjuka. I en population där man har stor variation i genpoolen händer detta nästan inte alls. Även vi människor bär på defekta recessiva alleler, men risken att vi skulle möta någon som har samma defekta allel är otroligt liten på grund av den stora genvariationen hos människan.

“Det effektivaste sättet att producera valpar som blir homozygota för en recessiv allel är genom att para besläktade hundar. I en population av registrerade, renrasiga hundar, är ALLA hundar släkt med varandra om du gå tillbaka tillräckligt långt, och ju mer närliggande släktskapet är, desto fler gener – bra och dåliga – kommer de att ha gemensamt.

Så genetiska sjukdomar är en förutsägbar – till och med garanterad – konsekvens av inavel av hundar […]. Det finns alltid en risk, och hur hög den är kan du ta reda på genom att räkna ut inavelskoefficienten.” (Carol Beuchat 2018, min översättning)

Förutom förlust av variation som ökar risken för att defekta alleler ska komma till uttryck, innebär renrasavel även förlust av ”fitness”. Renrasiga hundar med hög inavelsprocent är helt enkelt inte lika livskraftiga som hundar med låg inavelsprocent. Detta kommer till uttryck genom sänkt fertilitet, och färre valpar i kullen, ökad valpdödlighet, diverse sjukdomar hos hundarna samt förkortad livslängd. Det är väl känt i forskningen att när två renrasiga hundar från olika raser paras uppstår något som kallas ”hybrid vigor”, d.v.s. stor livskraft på grund av att parningen ger en ny genuppsättning (t.ex. Sponenberg et al. 2017: 87f.).

Genom att tillföra nya gener till en ras kan man alltså öka hälsan och livskraften. Men för att bibehålla livskraften räcker det inte att göra en korsningsavelsparning och sen para tillbaka till sin egen ras i många generationer. Det som har visat sig vara effektivast för att komma till rätta med inavel är regelbunden korsningsavel. Vare sig en enstaka eller ett fåtal korsningsavlade kullar räcker, utan rasen måste regelbundet få korsningsavlade kullar. Ungefär 5% av alla kullar som föds under 25 år måste vara resultatet av ren korsningsavel enligt en ny studie (Windig och Doekes 2018).

Nedan ses en retromops (vänster) och en Rassmo (höger) som båda bidrar till en genetisk variation av mopsen. Otto (till vänster) är en retromops med 25% andel av Parson Russell Terrier och Ottos mamma Ghana (höger) är en Rassmo, dvs. 50% mops och 50% Parson Russell Terrier. Båda är top fit från nos till svans.

Foto: Nina Tissen

Hur ser då inavelsprocenten ut hos mops? Dreger et al. (2016) har gjort en genomgång av graden av inavel hos 112 raser där de tittade på graden av inavel rent genetiskt. (Kennelklubbarna tittar fortfarande på inavelsgrad i databaser med stamtavlor, och t.ex. SKK beräknar bara inavelsgrad i stamtavlorna över fem generationer (SKKs beräkning av COI), men det blir missvisande eftersom alla renrasiga hundar är släkt längre tillbaka i linjerna.) Inavelskoefficienten (COI) för mops vid analys av SNPar (genmarkörer forskarna utgick ifrån för att undersöka genetisk inavelsgrad) låg på 44,2%. Det ska jämföras med parning av två halvsyskon som leder till en inavelskoefficient  på 12,5% hos valparna, och med parning av två helsyskon där inavelskoefficienten hos valparna är 25%. Man kan alltså säga att rasen mops lider av stor inavelsdepression, vilket vi tror kan vara en viktig orsak till alla olika sjukdomar som dyker upp hos mops, såsom epilepsi, PDE, PMP och så vidare. Forskning har visat att hälsoproblem på grund av inavel börjar när inavelskoefficienten överstiger 5% (Beuchat 2016).

Mål: För att kunna bevara mopsen som ras behöver vi öka den genetiska bredden. Detta går bara att åstadkomma genom att bedriva korsningsavel. Målet är att alla mopsar så småningom ska ha en andel ”nya”, utifrån kommande gener, på mellan 5 och 20 procent. Vi behöver även individer som har högre andel gener från annan ras. De senare blir värdefulla i avelsarbetet och kan kombineras med mopsar som har mycket hög andel mopsgener.

En genetisk mångfald kommer att leda till att vi kommer till rätta med många av mopsens nuvarande hälsoproblem samt även problem vad gäller fertilitet etc.

Strategi: Eftersom det i nuläget ser ut som att kennelklubbarna generellt inte är beredda att påbörja korsningsavelsprogram så rekommenderar vi varje enskild uppfödare att se till att alla hens mopsar har en andel på 10-20% från en donatorras, samt även gärna har hundar med mer genetisk andel från annan ras, som kan användas i avel. Vid val av donatorras är det viktigt att välja en frisk ras som kompletterar mopsen med det den senare saknar. I Tyskland har man framgångsrikt använt Parson Russell terrier som donatorras. Dvärgpinscher är en annan ras som framgångsrikt har använts för att förbättra mopsen.

Mopsen Theo är 87,5% mops och 12,5% Parson Russell Terrier.
Foto: Liane Seemann, Mopszucht vom Ilexwald

Källor och lästips:

Beuchat, Carol. 2016. “Inbreeding of purebred dogs determined from DNA”. Bloggartikel, Institute of Canine Biology.

Beuchat, Carol. 2018. “Managing genetics for the future”. Kurs hos Institute of Canine Biology.

Dreger, D. L., M. Rimbault, B. W. Davis, A. Bhatnagar, H. G. Parker och E. A. Ostrander. 2016. “Whole genome sequence, SNP chips and pedigree structure: building demographic profiles in domestic dog breeds to optimize genetic trait mapping. Disease Models & Mechanisms 9, 1445–1460.

Malm, Sofia “Släktskap och inavel: om avelsmetoder och structurer”, i: Sofia Malm och Åsa Lindholm. 2013. Hundavel i teori och praktik. Svenska kennelklubben, 128–147.

Sponenberg, Phillip, Alison Martin och Jeannette Beranger. 2017. Managing breeds for a secure future. Sheffield: 5m Publishing.

Windig, J. J. och H. P. Doekes. 2018. ”Limits to genetic rescue by outcross in pedigree dogs”. Animal Breeding and Genetics 135, 238–248.

Kapitel i strategier för avel av friska mopsar