Parning och fertilitet

© Therese Rodin

Parning

Beskrivning: Feromonerna, de doftämnen som ger sexuella signaler, byggs upp av gener som ingår i immunförsvaret, och som bär individens ”genetiska ID-kod”. Därigenom kan en tik känna på en hannes doft hur väl han passar ihop med hennes genetiska kod. De hundar som är minst besläktade passar bäst ihop. Förutom den etiska aspekten är det en avgörande orsak till att parningen ska ske naturligt och utan tvång från människa. Den genetiska mångfalden gynnas om tiken har rätt att avböja hannen (Sundgren 2004; Selin 2017). Som uppfödare får man då helt enkelt försöka hitta en annan hanne som tiken godtar.

Ett stort problem inom hundavel ända till idag är fenomenet ”matadoravel” (eng. ”popular sire syndrome”). Detta innebär att enstaka, populära hannar går i avel ibland hundratals gånger, med följden att flera hundratals hundar inom en ras är halvsyskon. Cassie Smith har gjort en undersökning av en s.k. populär hanne inom engelska bulldoggsaveln i Storbritannien och även tittat på hur många kullar de engelska bulldoggar fick som blev ”best of breed” på Crufts 2010–2018.

Exemplet med den ”populära hannen” som föddes 1980 visar att han hade över 20000 ättlingar 20 år efter att han föddes. Bilden nedan med Crufts-vinnarna visar sex hannar och två tikar. Tikarna fick en respektive två kullar medan hannarna fick 106, 13, 66, 127 och 51 kullar vardera. (En hanne är registrerad i Spanien, och för honom fanns inga uppgifter om antal kullar.)

Grafik: Cassie Smith
Grafik: Cassie Smith

Tendensen att låta enstaka hannar gå i avel finns även inom mopsaveln, där vissa hannar är avelshannar medan de övriga inte går i avel (se t.ex. Calboli et al. 2008, Supplemental, 4). Över huvud taget är det ett problem att så få hundar går i avel. Man bestämmer att ett fåtal hundar är ”avelshundar”, medan generna från resten av populationen går förlorade. Detta sätt att bedriva avel resulterar således i stor förlust av alleler, d.v.s. varianter av gener. Varje hund bär en unik uppsättning alleler och ju färre hundar som går i avel desto större förlust av alleler i en ras. Det leder också snabbare till högre inavelsprocent eftersom populationen är liten och därmed alla individer snabbare blir släkt med varandra (Selin 2017; Beuchat 2018).

Vi behöver alltså se till att så många mopsar som möjligt går i avel samtidigt som vi har ganska stora hälsoproblem inom rasen. Det finns inga perfekta hundar. Det vi måste göra är att sätta upp avelsmål som är absoluta krav i urvalet av avelshundar, och de kraven bör inkludera hundar som är ”bra nog” och inte bara topphundar. Avelsmålen måste förstås ligga i linje med landets lagar och därpå byggande förordningar och föreskrifter. Här kan du läsa mer om vad som gäller vid avel av hund (och katt) i Sverige.

Om hundrasen ligger nära ”normalhunden” i exteriör samt har en låg inavelskoefficient så behöver man inte ha mer än ett eller ett par mål. För mopsen krävs ett omfattande arbete både vad gäller exteriör och inavelsprocent. För att lyckas behöver vi dock hålla målen så få som möjligt. Vi rekommenderar att följande har högsta prioritet: BOAS, PDE, DM och genetisk mångfald. De mopsar som går i avel ska ha max BOAS I, och bärare av PDE-markören och/eller DM-genen ska paras med hundar som är fria. Genom val av lämplig donatorras skapas genetisk mångfald, vilket kommer att skapa mycket större möjligheter att nå BOAS-fria mopsar. Genom att mopsarna blir BOAS-fria och därmed har en mindre brakycefal skalle, kommer ögon och tänder att förbättras av sig själva. Donatorrasen kommer också att bidra med en mindre kompakt kropp, vilket tycks leda till att kotanomalierna försvinner. Likaså kommer en slankare, lättare och mindre kraftig mops leda till att problem med höfter kommer att minska ordentligt.

Mål: Mopsen har ett naturligt parningsbeteende och det ska bestå. Den genetiska mångfalden ska breddas genom att fler mopsar som är lämpliga går i avel. Framförallt fler hannar behöver gå i avel.

Strategi: Tiken ska ha rätt att ”säga nej”, d.v.s. avböja en parning. Första gången en tik blir dräktig ska det ske genom naturlig parning. Om det bedöms mycket värdefullt att kombinera med en hanne som finns utomlands kan andra eller tredje parningen ske genom insemination.

Om tiken är i form och allt ser bra ut kan hon få upp till fem kullar. Tikar som har en tendens att få slapp bindväv runt juvren bör få färre kullar för att slippa ha en massa uttänjd hud under magen. Det kan även finnas andra faktorer som gör att en tik inte går i avel mer än ett par gånger. Det viktiga är att beakta tikens hälsa och välbefinnande. Kullarna ska inte komma för tätt. Tiken bör inte få mer än en kull per år. (I övrigt ska landets lagar följas.)

För att undvika en snabbt ökande inavelsprocent bör tikar och hannar gå i avel i lika hög grad (Selin 2017; Beuchat 2018). Vi måste komma ifrån den s.k. ”matadoraveln”, där enstaka populära hannar betäcker massor av tikar med följden att alla deras avkommor är halvsyskon. Det är rimligt att en hanne får upp till fem kullar, precis som tikar. I det vilda lever hundar i par, vilket innebär att det naturliga är att en hanne får ungefär lika många kullar som en tik, vilket följande citat belyser:

”Den enskilda hanen kan inte under sitt liv producera fler avkommor än en enskild hona kan föda. Parbildning är naturens genialt enkla sätt att undvika det vi inom husdjursaveln brukar kalla för matadorer.” (Sundgren 2004)

Landets lagstiftning ska följas vad gäller avelsdebut och uppfödaren ska dessutom beakta hundens, framförallt tikens, psykologiska mognad. Att rekommendera är att tiken inte går i avel före två års ålder och gärna att hon väntar till tre till fyra års ålder. Det senare för att fertiliteten är som högst och valpdödligheten som lägst då (Lindholm et al. 2015: 195), samt för att man då har haft mer tid på sig att följa tiken både hälsomässigt och mentalt.

Källor och lästips:

Beuchat, Carol. 2018. “Managing genetics for the future”. Kurs hos Institute of Canine Biology.

Calboli, Federico C. F. et al. 2008. “Population Structure and Inbreeding From Pedigree Analysis of Purebred Dogs”. Genetics 179, 593–601.

Lindholm, Åsa et al. 2015. Hunduppfödning i teori och praktik. Svenska kennelklubben.

Selin, David. 2017. ”HUNDuppfödarkursen”. Kurs hos Hundutbildningsgruppen.

Statens jordbruksverk. 2019. ”Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt”. (SJVFS 2019:28). Statens jordbruksverks författningssamling.

Sundgren, Per-Erik. 2004. ”Naturens skydd av ärftlig variation”. Kennel Chanco. 

Fertilitet

Beskrivning: Fertiliteten avspeglar rasens livskraftighet och genetiska mångfald. Låg fertilitet är ett tecken på att rasen inte är livskraftig samt att den har låg genetisk mångfald, d.v.s. är för inavlad. Fertiliteten omfattar i bred mening hela cykeln, från parningen, dräktigheten, till valpningen och även valparnas livskraftighet. I mer begränsad mening refererar ”fertilitet” till framgångsrika parningar, d.v.s. parningar som leder till avkomma. Få valpar är ett tecken på låg fertilitet. Enligt Lindholm et al. är både tikar och hannar som mest fertila vid tre till fyra års ålder. De skriver att tiken vid denna ålder får flest valpar och att valpdödligheten är som lägst då (Lindholm et al. 2015: 195).

Den svenska rasklubben för Mops inom Svenska kennelklubben, Mopsorden, tar i sin avelsstrategi upp frågan om kejsarsnitt i avsnittet ”Fortplantning och valpning”. I en hälsoenkät från 2011 framkom att av de svarandes hundar hade 132 blivit dräktiga (under samma år?)  och av dessa genomgick 37 stycken kejsarsnitt (”Rasspecifik avelsstrategi för mops”, 2015). Det innebär att 28% av tikarna snittades vid valpning. En motsvarande siffra återfinns i en artikel där kennelklubbsanslutna hundar i brittiska kennelklubben undersöktes vad gäller kejsarsnitt. Undersökningen var en enkätstudie och materialet sträckte sig från 1995 till 2002. 151 raser ingick i studien. Svarsfrekvensen var 24%. Det var 142 mopsar som ingick i studien, och de hade totalt fått 223 kullar. Av dessa kullar hade 61 stycken förlösts genom kejsarsnitt. Det motsvarar 27,3 % kejsarsnitt (Evans och Adams 2010).

Att notera är att mopsen inte räknas till de raser som har högst frekvens av kejsarsnitt. I nämnda studie rapporterades att 92,3 % Boston terriers, 81,3 % franska bulldoggar, och 86,1 % engelska bulldoggar hade förlösts genom kejsarsnitt. Det finns även några andra raser som inte är brakycefala som hade rapportering av en hög andel snitt, såsom t.ex. skotsk terrier med en nivå på 59,8% och Dandie Dinmont terrier som låg på 41,4% (Evans och Adams 2010, Table 1).

Orsaken till snittning kan vara flera, och den främsta hos hundar generellt är värksvaghet (Lindholm et al. 2015: 234). En annan orsak är då fostret är för stort, vilket är en vanlig orsak bland brakycefala hundar som ofta har en stor skalle (se t.ex. Lindholm et al. 2015: 234, 242). Evans och Adams refererar till en svensk studie på 40 valpningar av Boston terriers där man fann ett samband mellan stor skalle hos valparna och svårighet att valpa (Evans och Adams 2010: 113). I ytterligare en svensk studie räknades mopsen bland de raser som hade svårt att valpa samt till dem som låg i riskzonen för kejsarsnitt. Forskarna till denna studie tar även upp att raserna som hade hög risk för valpningssvårigheter i genomsnitt fick 4,4 valpar i en kull, medan de som hade låg risk i genomsnitt fick 5,4 valpar. Mopstikarna fick i genomsnitt 3,1 valpar per kull (Bergström et al. 2006: 788f. och Table 3).

Mål: Varje tik ska föda ett lagom antal valpar per kull, vilket är 4–7 stycken eller något fler. Kejsarsnitt ska bli ovanliga hos rasen.

Foto: Nina Rimann
Mopszucht vom Odenwald

Strategi: Tikar som får ett lågt antal valpar men föder naturligt ska följas upp och kombineras med en annan hanne nästa gång. Om det låga antalet består vid andra kullen bör man överväga att ta henne ur avel. Tikar med värksvaghet vid första kullen ska följas upp. Består värksvagheten vid nästa kull bör tiken tas ur avel. Tikar som måste förlösas genom kejsarsnitt tas ur avel om snittningen antas bero på tikens konstitution. Om så inte tycks vara fallet men ett kejsarsnitt krävs även vid nästa valpning ska tiken enligt svenska föreskrifter från Statens jordbruksverk tas ur avel:

25 § En tik eller en honkatt som har förlösts två gånger med kejsarsnitt får fortsättningsvis inte användas i avel. (SJVFS 2019:28)

Orsaken till kejsarsnitt för mops är ofta att valpen är för stor, på grund av för få valpar i kullen, och/eller att valparnas huvud är för stort. Genom att avla fram en mindre brakycefal mops kommer skallformen att bli mer optimal för valpning. Det sker dels genom att välja mindre brakycefala mopsar till avel och dels genom att bedriva utavel med donatorras. Genom utavel ökar den genetiska mångfalden och därmed fertiliteten, vilket kommer att leda till fler valpar i varje kull, och därmed blir varje valp mindre.

Den genetiska mångfalden är viktig inte bara vad gäller tikens fertilitet. Genom utavel kan vi förbättra mopsens anatomi och genetik och på så sätt få en mycket friskare mopsstam. Varje uppfödare bör beakta detta vid val av partner till sin hund. Se vidare under ”Genetisk mångfald”.

Källor och lästips:

Bergström, Annika et al. 2006. “Incidence and Breed Predilection for Dystocia and Risk Factors for Cesarean Section in a Swedish Population of Insured Dogs”. Veterinary Surgery 35, 786–791.

Evans, Katy M. och Vicki J. Adams. 2010. ”Proportion of litters of purebred dogs born by caesarean section”. Journal of Small Animal Practice 51, 113–118.

Lindholm, Åsa et al. 2015. Hunduppfödning i teori och praktik. Svenska kennelklubben.

Mopsorden/SDHK. 2015 (1986). ”Rasspecifik avelsstrategi för mops, Sverige”. Svenska kennelklubben. Hämtat 160619.

Statens jordbruksverk. 2019. ”Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt”. (SJVFS 2019:28). Statens jordbruksverks författningssamling.

Kapitel i strategier för avel av friska mopsar