PDE/NME och andra icke-virusinitierade encefaliter

© Therese Rodin

Den vanligaste varianten av icke-virusinitierad encefalit hos mops kallas ofta pug dog encephalitis (PDE) men ibland även necrotizing meningoencephalitis (NME). Eftersom det inte bara är mopsar som drabbas av sjukdomen är den senare benämningen mer korrekt.

Beskrivning: Granulerande meningoencefalit (GME), nekrotiserande meningoencefalit (NME) och nekrotiserande leukoencefalit (NLE) är inflammatoriska sjukdomar i hundens hjärna. Alla tre sjukdomarna tycks vara autoimmuna reaktioner. Det är ofta svårt att diagnosticera exakt vilken av sjukdomarna det rör sig om; det går med större säkerhet att säga enbart vid obduktion (Talarico och Schatzenberg 2010: 138). Mopsar drabbas framför allt av NME men kan även drabbas av GME och NLE, samt även det som forskarna kallar MUE, ”meningoencephalitis of unknown etiology”, ”meningoencefalit med okänd orsak” (Levine et al. 2008: 962; Talarico och Schatzenberg 2010: 139, 142, 145; se även Park et al. 2012: 683 för NME och NLE hos mops). I Levine et al:s studie ingick 74 mopsar som dött av icke-virusinitierad encefalit, av vilka 81% hade NME medan de övriga 19 procenten var fördelade på de andra formerna av icke-virusinitierad encefalit. I en annan population på 16 mopsar som avlidit på grund av icke-virusinitierad encefalit diagnosticerades 69% med NME och de resterande hade annan typ av icke-virusinitierad encefalit (Levine et al. 2008: 964).

När det gäller NME har man sett att det finns en viss genetik hos mopsen som ger ökad risk för att insjukna. Det rör sig om tre specifika områden på kromosom 12 som återkommer hos mopsar med NME. (Kromosom 12 innehåller genkluster som är kopplade till immunförsvaret.) Greer et al. undersökte en population på 35 mopsar som hade insjuknat i NME och en kontrollgrupp på 38 mopsar som inte hade insjuknat. Bland de insjuknade mopsarna identifierade forskarna i högre grad tre genvarianter (alleler) av tre specifika gener på kromosom 12. 21 av de 35 insjuknade hundarna var homozygota för de tre allelerna och 11 av de insjuknade var heterozygota för dessa alleler. (Tre av de insjuknade hundarna hade alltså inte dessa alleler.) Bland de 38 mopsar som inte hade insjuknat var det fyra stycken som var homozygota för dessa alleler och 11 som var heterozygota (Greer et al. 2010: 112, Table 3, 115). (23 av de friska mopsarna hade alltså inte dessa alleler.)

Eftersom så pass många av de NME-drabbade mopsarna var homozygota med dessa alleler så måste man räkna med en högre risk för dubbelbärare (vilket är det normala). Det var även ganska många av de insjuknade mopsarna som var heterozygota och därför är vår tolkning att studien tyder på att man måste räkna med att även enkelbärare har en förhöjd risk att drabbas, i jämförelse med de mopsar som inte har denna genuppsättning. Eftersom inte alla som har dessa alleler insjuknar, är det troligt att även annan genpåverkan samt miljöpåverkan har betydelse för att sjukdomen ska bryta ut (Greer et al. 2010: 114).

Man ser en utveckling hos mops med en ökande homozygotisering av alleler kopplade till NME, vilket forskarna delvis menar är orsakat av en förlust av genetisk mångfald och en generell ökad homozygositet som ofta är ett resultat av ”a strong male founder effect” (”en stark grundareffekt vad gäller hanar”). De skriver att 87% av alla mopsar går tillbaka på en enda hanne och därutöver finns det tre andra hannar som vardera omfattar 4% av den resterande populationen. Vidare skriver de:

”Renrasavel har varit en bidragande faktor i uppkomsten av många skadliga egenskaper och erkändes redan tidigt som en potentiell faktor i den ökande förekomsten av många olika autoimmuna sjukdomar hos hundar.” (Greer et al. 2010: 115, min övers.)

I Levine et al:s studie var medelåldern för sjukdomsutbrott hos NME-mopsarna 27,5 månader, d.v.s. 2 år och 3 ½ månad, med ett spann från 4 till 113 månader, d.v.s. från 4 månader till 9 år (2008: 964). I en annan studie fastställdes debuten till någonstans mellan sex månader och sju år med en medelålder på 29 månader. Sjukdomsdebut var vanligast hos unga hundar (Talarico och Schatzenberg 2010: 143). De andra encefaliterna uppträder oftast något senare än NME. T.ex. så debuterade GME enligt en studie (som inkluderade flera raser) mellan 6 månader och 12 år med 4 år och 7 månader som en medelålder för sjukdomsdebut (ibid. 139; Levine et al. 2008: 965).

Det är vanligare att tikar insjuknar än hannar i alla nämnda encefaliter. När det gäller NME, men inte de övriga encefaliterna, har de hundar som insjuknar oftare en lägre kroppsvikt än kontrollgruppen (Levine et al. 2008: 963, 965).

Prognosen för mopsar som drabbas av någon av de icke-virusinitierade encefaliterna är dålig och kommer inte hunden under behandling dör den oftast inom några dagar eller några veckor. Vanliga symptom är kramper, depression, cirklande samt påverkan på syncentrum, synnedsättningar och i slutändan döden (Talarico och Schatzenberg 2010: 143). I Levine et al:s studie överlevde mopsar med NME i genomsnitt 93 dagar och de med någon av de andra icke-virusinitierade encefaliterna i genomsnitt i 112 dagar (2008: 964).

Vad gäller överlevnaden så påtalar Levine et al. att deras data kan vara skev på så sätt att bara mopsar som dött av sjukdomen inkluderades i studien. Det kan vara så att de allra sjukaste mopsarna inkluderades och att därför överlevnadstiden inte kan generaliseras till alla mopsar med icke-virusinitierad encefalit (Levine et al. 2008: 966).

Mål: Målet är att ingen mops ska behöva uppleva denna sjukdom. (Läs en personlig berättelse om PDE/NME på Mimmis sida här på hemsidan.)

Mimmi, överlevare i PDE. Hon insjuknade i oktober 2013 och efter en tuff rehab kom hon tillbaka till livet. Hon lever fortfarande ett gott liv i vår familj. <3

Strategi: Risk att insjukna i icke-virusinitierad encefalit kan för närvarande testas enbart för PDE/NME. Inte alla hundar som har dubblering av genmarkören (d.v.s. är homozygota) utvecklar sjukdomen, och det är färre som är heterozygota som utvecklar den. Eftersom den är så allvarlig förespråkar vi ändå att alla hundar som är tilltänkta till avel ska genomgå gentestet för PDE/NME. Om en mops är dubbelbärare (homozygot) eller enkelbärare (heterozygot) och är äldre än vanlig debutålder för sjukdomen, ca 3–4 år, samt har kvaliteter som anses tillföra aveln något, kan denna kombineras med en mops som inte är bärare av genmarkören. Eftersom även heterozygota hundar har högre risk att utveckla sjukdomen än de som inte har denna genuppsättning är målet att dessa gener inte ska finnas kvar i mopsstammen på sikt.

I och med att gener ofta nedärvs i kluster, s.k. haplotyper, innebär ett bortavlande av bärare av de NME-relaterade generna en förlust av många andra gener. Mopsen är redan idag utarmad vad gäller genetisk mångfald och så länge inga nya gener tillförs (från annan ras) minskar den genetiska variationen alltmer eftersom gener ständigt går förlorade. Ju mindre den genetiska variationen är, desto fler genetiska sjukdomar riskerar att uppkomma, så ett bortavlande av något man inte vill ha kan leda till att man skapar nya problematiska situationer. Trots detta är vår strategi att denna genuppsättning ska vara bortavlad på sikt. Det enda långsiktiga botemedlet mot minskad genetisk variation och homozygoti är att bedriva utavel. (Se vidare om utavel under ”Genetisk mångfald”.)

Benämningar av fria samt enkel- och dubbelbärare:

Laboklin N/N N/PDE PDE/PDE
UC Davis N/N N/S S/S

Källor och lästips:

Greer, K. A. et al. 2010. “Necrotizing meningoencephalitis of Pug Dogs associates with dog leukocyte antigen class II and resembles acute variant forms of multiple sclerosis”. Tissue Antigens: Immune Response Genetics 76, 110–118.

Levine, J. M. et al. 2008. “Epidemiology of Necrotizing Meningoencephalitis in Pug Dogs”. Journal of Veterinary Internal Medicine 22, 961–968.

Park, E. S. et al. 2012. ”Comprehensive Immunohistochemical Studies on Canine Necrotizing Meningoencephalitis (NME), Necrotizing Leukoencephalitis (NLE), and Granulomatous Meningoencephalomyelitis (GME)”. Veterinary Pathology 49, 682–692.

Talarico, Lauren R. och Scott J. Schatzenberg 2010. ”Idiopathic granulomatous and necrotising inflammatory disorders of the canine central nervous system: a review and future perspectives”. Journal of Small Animal Practice 51, 138–149.

Kapitel i strategier för avel av friska mopsar