Professor Gerhard Oechterings föreläsning om BOAS på vanlig svenska

Professor Oechtering är en framstående specialist i forskning kring och kirurgi av trubbnosar med BOAS (brakycefalt obstruktivt luftvägssyndrom). Han var inbjuden till Svenska kennelklubben i slutet av februari 2016 för att hålla en föreläsning vid en trubbnoskonferens som var en del av SKKs strategi för att förbättra trubbnoshälsan. Det som följer nedan är en redogörelse på vanlig svenska för föreläsningen som Oechtering höll på engelska. Om du vill se Oechterings föreläsning kan du klicka här.

Vi börjar med hur det ser ut framme i nosen och kommer att gå igenom luftvägarna därifrån ända till struphuvudet. Här nedan ser vi en bild på den yttre och den inre näsvingen, till vänster hos en hund med normal nos, och till höger hos en trubbnos med stenos (=förträngning, hinder).

Oechtering berättar att en normal näsborre hos en hund utifrån ser ut som ett kommatecken, och att den övre cirkelformade öppningen är viktigast för ett gott luftflöde. Som vi ser till höger så har denna trubbnos en smal öppning av näsborren som ser ut som ett streck. Redan här framme skapas en s.k. obstruktion av luftflödet, d.v.s. ett hinder som gör att luften inte flödar fritt. Hunden måste därför anstränga sig för att få in luft och det skapar i sin tur ett felaktigt tryck i resten av luftvägarna. Det hinder som föreligger framme i nosen kallas den första stenosen. Stenos är detsamma som förträngning eller hinder.

I den nedre halvan av bilden ovan ser vi de s.k. “inre näsvingarna”. De är som en bulle innanför de yttre näsborrarna. Oechtering och hans kollegor har iakttagit att dessa inre näsvingar över åren har blivit allt större och stelare, och därmed lett till ytterligare ett hinder för luftflödet. För ungefär 20 år sen räckte det ofta med att Oechtering opererade de yttre näsborrarna hos en trubbnos med stenos. Men så började plötsligt ägare till de opererade hundarna höra av sig och säga att operationen inte hjälpte. Sen dess har problemet med de inre näsvingarna ökat, och ofta krävs även en operation av dem för att skapa ett bättre luftflöde i nosen. Det här är den andra stenosen vi kan se hos en trubbnos.

Efter de inre näsvingarna börjar näshålan. Det vi först stöter på där är luktsinnesorganet. Bakom luktsinnesorganet finns de s.k. conchorna, en för varje näsborre. (Uttalas “kånkorna”, sg. “kånka”.) Det är den veckade slemhinnan som hunden avkyler sig med. Här nedan ses en bild på dessa två delar i näshålan, till vänster hos en vanlig hund, och till höger hos en trubbnos. Det blå partiet är luktsinnesorganet, och det röda är conchan.

Till skillnad från människan, där luften bara tar en väg genom näshålan, tar luften två vägar genom hundens näshåla: kanalen högst upp leder först till luktsinnesorganet och sen till conchan, och längst ner ser vi kanalen där hunden drar in syre till lungorna.

Hos trubbnosen ovan ser vi att conchan (slemhinnan för avkylning) inte har tillräckligt med plats i sitt hålrum och därmed har pressats framåt och runt kanten och ner i den kanal där hunden drar in luft för syresättning. Nedan har jag använt Oechterings bild och lagt dit en orange pil för att åskådliggöra kanten över vilken conchan har trängt över och ut i syresättningskanalen hos trubbnosen. Det här är den tredje stenosen.

För att avkylningen ska kunna ske på ett normalt sätt ska de slemhinneveck som conchan består av inte vidröra varandra. Avkylningen sker genom att en körtel bakom nostryffeln producerar vätska som sen rinner bakåt till conchan. När luft flödar genom conchan avdunstar vätskan och skapar avkylning. (Det här är samma sak som händer när vi människor svettas, då svetten istället åstadkommer avkylning, eller när vi doppar oss i vatten, då avdunstningen av vattnet åstadkommer avkylning.) Här nedan ser vi normala conchor, till vänster i genomskärning, vid CT-scan, och till höger en concha vid endoskopi. (Som påtalades tidigare finns det en concha för varje näsborre.)

Ju mer slemhinnevecken trycks mot varandra, desto mindre yta finns det för vätskan att avdunsta ifrån, och likaledes för luften att komma åt vätskan för avdunstning. Conchorna hos många trubbnosar är så gott som igenväxt, med liten eller i princip ingen avkylning. Här nedan ser vi en concha från en trubbnos, där pilarna visar var slemhinnevecken rör vid varandra:

Nästa steg i vägen ner i luftvägarna där stenos (förträngning, hinder) kan uppstå är där näshålan mynnar ut i svalget. Conchan kan även tränga ännu längre bakåt i den kanal i nosen där hunden drar in luft till lungorna och sticka ut i svalget och är en mer omfattande form av den tredje stenosen. Veterinärerna tittar bakifrån in i denna luftkanal med hjälp av det som kallas rinoskopi. Här nedan visar det röda strecket var man tittar hos en vanlig hund:

Här nedan ser vi en rinoskopisk undersökning av en mops, och längst ner i höger hörn finns en CT-bild av en trubbnos som motsvarar ovanstående bild från en vanlig hund. På bilden nedan ser vi att Oechtering har ringat in conchan som tränger ut ur kanalen för syresättning och ner i svalget. Uppe i högra hörnet ser vi en öppning från näshålan till svalget hos en hund utan stenos (förträngning, hinder).

Eftersom det är för lite utrymme för conchorna och annan vävnad i nosen hos en trubbnos blir det väldigt trångt där, vilket leder till mindre plats för luftvägarna. En japansk forskare har formulerat denna situation som “meat in the box”, “kött i lådan”. Här nedan ser vi en CT-scanbild dels på luftvägarna hos en vanlig hund till vänster, och dels på en trubbnos till höger. Lilla infällda bilden längst ner till vänster visar var CT-scanbilderna är tagna, vilket är där man ser både näshålans luftkanal och luftvägen via svalget. Bilderna åskådliggör hur köttet trycks ihop i trubbnosens nos samt främre del av skallen, vilket leder till att luftvägarna alltså får mindre utrymme och trycks ihop.

Bilden nedan visar hur det ser ut från svalget och framåt i munnen dels hos en vanlig hund och dels hos en trubbnos. (Det övre hålrummet är ingången till näshålan, och det nedre är munhålan.) Vi ser skillnaden mellan en vanlig hunds mjuka gom och en trubbnos mjuka gom. Trubbnosens gom är förtjockad, vilket bidrar till minskat utrymme för luftvägarna. Förutom att mjuka gommen kan vara förtjockad hos en trubbnos är den ofta även förslappad. När hunden drar in luft genom munnen drar luftflödet den slappa mjuka gommen ner mot svalget och täpper till luftvägarna i varierande grad, beroende på hur slapp den mjuka gommen är. Förtjockningen och/eller den slappa mjuka gommen är den fjärde stenosen. (Förtjockningen kan kallas 4a och förslappningen 4b, min anm.) Jag har markerat mjuka gommen med ett streck för att tydliggöra tjockleken hos mjuka gommen hos de båda hundarna. Den mjuka gommen innehåller även fett, så ett viktigt sätt att förbättra trubbnosars andning är att hålla dem så smala som möjligt.

När trubbnosar med en tjock mjuk gom lägger sig med huvudet framåtsträckt minskar utrymmet för luftflödet i nosen ännu mer. En hund kan inte öppna munnen frivilligt när den sover. Därför är det vanligt att trubbnosar lägger upp huvudet t.ex. på ett armstöd i soffan eller fåtöljen, eller har en kudde under hakan när de sover, för att underlätta luftflödet. Nedan ser vi en trubbnos som har löst problemet genom att hålla ett ben i munnen medan den sover. (Det är hjärtskärande att se dessa stackars hundar, men sanningen om deras lidande måste komma fram.)

Om vi går vidare ner i halsen på hunden kommer vi till struphuvudet, medicinskt kallat larynx. Oechtering har iakttagit att det har blivit allt vanligare att slemhinnan i struphuvudet tränger ut i dess hålrum hos trubbnosar. De här utstickande slemhinnorna kallas bland annat laryngala säckar (Eng. laryngeal saccules) eller laryngoceler (“laryngala bråck”). Laryngocelerna bidrar också till ökad svårighet att andas för trobbnosen.

Det Oechtering lyfter som det värsta med struphuvudet är att dess brosk förlorar i spänst och stabilitet och därför kollapsar. Detta kallas laryngal kollaps och tillsammans med laryngocelerna utgör det den femte stenosen (Laryngocelerna kan kallas 5a och laryngal kollaps 5b, min anm.) När struphuvudet kollapsar sugs dess delar in i luftstrupen och hindrar luftflödet. Oechtering berättar att “det mest skrämmande med detta är att antalet patienter vi träffar med dessa problem har ökat under senare år” (min översättning från föreläsningen). Han säger vidare att “det här är mycket, mycket svårt att behandla och man behöver också diskutera ifall det ska behandlas” (min översättning från föreläsningen). Hundar som har ett kollapsat struphuvud låter inte mycket från luftvägarna men har en mycket forcerad andning. Nedan till höger ses ett kollapsat struphuvud och lilla bilden till vänster visar ett normalt struphuvud.

Oechtering sammanfattar de olika ställena där stenos kan uppkomma hos en trubbnos med följande bild:

För att åskådliggöra hur resultatet blir för de trubbnosar som opereras på grund av stenos i luftvägarna refererar Oechtering till en enkätstudie enligt bild nedan, som han och två andra veterinärer har gjort, där ägarna utfrågades om deras trubbnos hälsotillstånd före och efter operation. Informanterna bestod av 100 ägare som hade mops eller fransk bulldogg. Ägarna menade att livshotande händelser hade minskat med 90% efter operationen, sömnproblem hade minskat från 55% till 3% och snarkljud hade minskat med 50%. Alla hundar som hade genomgått operation uppvisade markant förbättring av förmåga att klara av fysisk aktivitet.

Oechtering påtalar att svårigheter att tåla värme består efter operation och tar upp andra problem som består i och med att hunden är kortskallig: dåliga tänder, stenos i hörselgångarna och i tårkanalerna. Hans slutsats blir enligt bild nedan, att:

  • Uppfödare måste sluta avla hundar där man bara beaktar hundens utseende
  • Alla rasstandarder inom FCI som står i motsats till djurhälsa ska avskaffas
  • Urvalskriterier för avel ska framförallt utgå ifrån hälsa och fitness
  • Hälsa och fitness kan inte enbart fastställas genom gentest
  • Vi måste “sluta dyrka renrasighet”