Cervikal spinal araknoidal divertikel (SAD)

© Therese Rodin

Beskrivning: Den ryggmärgssjukdom man ser hos mops som har påverkan på frambenen är spinala arachnoidaldivertiklar. (Dessa kallas ibland felaktigt araknoidalcystor i äldre litteratur, men till skillnad från cystor är de inte slutna, utan utgör en utbuktning hos ett organ i kroppen.) Divertiklarna trycker på ryggmärgen och orsakar på så sätt gångsvårigheter samt nötning av klor och tår och ibland även nötning på ovansidan av tassen. En del mopsar blir så dåliga att de till slut måste avlivas, men Mauler et al. skriver att ”the most characteristic clinical presentation is a moderate generalized proprioceptive ataxia without any signs of discomfort” (2014: 175) (”den mest karakteristiska kliniska presentationen är en måttlig generaliserad proprioceptiv ataxi [okoordinerade rörelser] utan tecken på obehag”, min övers.).

De spinala arachnoidaldivertiklar (SAD) som påverkar frambenen återfinns i området C1-T2, d.v.s. i halsryggen och början av bröstryggen och kallas därför cervikala (cervikal = härrör till halsryggen). SAD uppkommer mellan ryggmärgshinnorna, i det s.k. subaraknoidala utrymmet och kan i princip förekomma längs hela ryggraden, men är vanligast i halsryggen och ryggslutet/länden. (Rohdin 2014: 229, 231; Mauler 2014: 176f.; id. 2017: 850). När SAD förekommer i ryggslutet/länden kan den leda till sjukdomen progressiv icke-smärtsam myelopati hos mops, vilket du kan läsa mer om här på hemsidan.

Det påverkade området vid SAD markerat med röda pilar.

Mauler et al. har tittat på ett större material av hundar av olika raser som hade SAD. Deras material utgjordes av journaler från 122 hundar, av vilka några hade mer än en SAD, så att materialet omfattade 125 SAD. Av dessa var det 65 som var lokaliserade till halsryggen och 60 som var lokaliserade till bröst/ländryggen. Det var 21 mopsar som ingick i materialet. Av mopsarna hade 7 en cervikal SAD och 13 en thoracolumbal SAD. Den sista mopsen hade fler än en SAD (Mauler et al. 2014: 175, 177, tabell 1), men det framgår inte var de var lokaliserade. I Mauler et al:s material ser vi alltså att de flesta mopsarna hade en SAD i ryggslutet (62%) medan de som hade en SAD i nacken utgjorde 33%.

Den ras som hade högst frekvens av SAD i Mauler et al.s material var mops, och därefter kom Fransk bulldogg, följd av rottweiler. Författarna påpekar att även om frekvensen inte är hög i respektive ras så kan man ändå tala om en sjukdom hos rasen, till skillnad från t.ex. schäfer, där enbart enstaka individer utvecklar SAD (Mauler et al. 2014: 177). Här nedan ses en tabell med frekvensen av SAD hos de fyra nämnda raserna i Mauler et al:s material:

I en svensk studie av Rohdin et al. besvarade mopsägare frågor om sina mopsars gång, och en del av dem hade även skickat in videos på sina mopsars gång. Författarna anger i en tabell att 128 mopsar av 336 stycken (d.v.s. 38,1%) hade onormal nötning av klorna. 80,5% av dessa 128 mopsar nötte ner klorna på sina framtassar, 4,2% nötte ner klorna på baktassarna och 15,3% nötte ner klorna på både fram- och baktassar. Forskarna påtalar att denna typ av nötning har framkommit som symptom på SAD i andra studier (Rohdin et al. 2018: 4, tabell 2, 7).

I Mauler et al:s studie hade något fler hundar SAD i halsryggen jämfört med ryggslutet, men mopsarna hade i högre grad SAD i ryggslutet. I Rohdin et al:s studie hade de flesta mopsar slitningsskador på framtassarna, vilket istället indikerar att SAD i halsryggen är vanligare hos mops än SAD i ryggslutet. Eftersom Rohdin et al:s material omfattas av många fler mopsar är det troligt att det ger en bättre bild av hur det ser ut i mopspopulationen.

Nötning på en av Nappes tår på den högra framtassen.

I Mauler et al:s material hade 3,4 respektive 4,5% av de mopsar som varit patienter på två av de fakulteter forskarna fått material från SAD (och här inkluderas både cervikala och thoracolumbala SAD). (Från den tredje fakulteten inkluderades 16 hundar med SAD och ingen av dem var mops.) I Rohdin et al:s material var det istället totalt 30,7% som hade gångsvårigheter, och av dem var det 80,5% som hade symptom från frambenen (Rohdin et al. 2018: 3, 4, tabell 2, 7), vilket motsvarar 24,7% av hela mopspopulationen i deras studie.

Förutom att SAD var vanligast hos mops i Mauler et al:s material var sjukdomen hos alla raser vanligast hos hannar. Av de 125 hundar som ingick i deras studie var det 97 hannar (78%) som hade SAD och 27 tikar (22%) (Mauler et al. 2014: 175f.). Man ser samma mönster hos människor, där framförallt män får SAD. Könsaspekten är kopplad till tänkbara orsaker till att SAD utvecklas, då en faktor kan vara hormonell. Mauler et al. skriver: “Because CSF volume has been shown to be influenced by hormones, a hormonal impact on SAD formation seems possible” (Mauler et al. 2014: 179). (“Eftersom man har visat att cerebrospinalvätskans volym påverkas av hormoner, tycks en hormonell inverkan på SAD möjlig”, min övers.)

Förutom den hormonella påverkan har forskarna lyft ett antal möjliga orsaker till utveckling av SAD. En aspekt är den ärftliga och medfödda (se Rohdin et al:s studie (2014) av sju mopsar som var släkt som hade SAD) och en annan är samtidiga andra sjukdomar i ryggraden (Mauler et al. 2014: 175). I Mauler et al:s studie hade en tredjedel (33,3%) av mopsarna andra sjukdomar i ryggraden i samma region som deras SAD, och hos de franska bulldoggarna var det nästan två tredjedelar (61,5%) som hade andra ryggradssjukdomar i samma region. Författarna skriver som en slutsats att dessa andra sjukdomar kan ha bidragit till utvecklingen av SAD (Mauler et al. 2014: 178, 180).

Även biomekaniska faktorer har angivits som möjlig orsak till utvecklingen av SAD (Mauler et al. 2014: 175). SAD utvecklas vanligen i nacken och ryggslut/länd, vilket är områden som är mest mobila i ryggraden. När det gäller SAD i ryggslut/länd har forskare föreslagit att defekta kotor med underutvecklade eller saknade kotutskott i området har lett till kronisk instabilitet i området, med utveckling av ytterligare sjukdom som följd (Fisher et al. 2013; Driver et al. 2019). Läs mer om detta under ”Progressiv icke-smärtsam myelopati (PM)”. I den forskning jag har tagit del av om cervikal SAD har jag inte sett några uppgifter om hur vanligt det är med defekta kotutskott på nackkotorna.

Symptomen vid cervikal SAD (d.v.s. då frambenen påverkas) uppkom i Rohdin et al:s studie vid en medianålder av ett år (2018: 4). I den studie som Rohdin et al. gjorde på sju besläktade mopsar uppkom symptomen vid 3-4 månaders ålder och yttrade sig på så sätt att mopsen började släpa på framtassarna och fick sår på ovansidan. Symptomen förvärrades med tiden och ledde till att hundarna fick försämrad koordination samt att de kunde falla åt sidan (2014: 230). I dessa mopsars fall tycks förloppet ha varit snabbt då tre av dem behövde operation redan vid sex-sju månaders ålder. Alla tre blev initialt bättre men en avlivades efter en månad, och en efter ett år, båda på grund av försämring (Rohdin et al. 2014: 231f.).

Det snabba förlopp som några av de sju mopsarna uppvisade tycks inte generellt vara fallet vid cervikal SAD. Som vi såg i inledningen skriver Mauler et al. att ”den mest karakteristiska kliniska presentationen [av SAD] är en måttlig generaliserad proprioceptiv ataxi” (2014: 175, min övers.).

Även om cervikal SAD i regel inte är aggressivt progressiv, indikerar Mauler et al:s studie att den progredierar hos de flesta, då 95,3% av hundarna i deras studie med denna typ av SAD uppvisade progression av sjukdomen (2014: 178). Mauler et al. genomförde även en studie där de undersökte resultatet av behandlingar vid SAD. Där skriver de att de hundar som ingick i studien som avlivades på grund av SAD levde i genomsnitt 152 månader, d.v.s. 12,6 år, från diagnos tills de avlivades (Mauler et al. 2017: 851). I Rohdin et al:s nämnda enkätstudie svarade 47 mopsägare att deras mops hade blivit avlivad eller hade dött, och den vanligaste orsaken till det var gångsvårigheter, vilket utgjorde 28,8% av dessa 47 mopsar (Rohdin et al. 2018: 6). Deras ålder framgår dock inte i studien.

Som påtalas ovan undersökte Mauler et al. resultatet av olika behandlingar av SAD. I denna studie använde de samma material som i den studie jag refererar till ovan. Behandlingarna de tittade på var medicinska och kirurgiska. I den grupp som fick medicinsk behandling var 38 hannar och 12 tikar, och mopsen var den vanligast förekommande rasen. 22 av dessa hundar hade cervikal SAD och 27 thoracolumbal SAD (Mauler et al. 2017: 850).

Den medicinska behandlingen utgjordes till största delen av kortison, men två hundar fick carprofen, en gabapentin och en enbart fysisk behandling. Vid uppföljning av de medicinskt behandlade hundarna hade 43% av dem avlivats på grund av deras SAD medan 40% fortfarande levde. I gruppen hundar som hade genomgått kirurgi (där det kan ha ingått mopsar, men det framgår inte) hade 13% avlivats på grund av SAD och 66% levde fortfarande (Mauler et al. 2017: 851).

Mauler et al:s slutsats blir att hundar som genomgår kirurgi vid SAD har en större chans att förbättras och överleva (och det var oberoende av om divertikeln var cervikal eller thoracolumbal, och oberoende om det var en liten eller stor ras) (Mauler et al. 2017: 851). De påtalar dock att det i andra studier har uppkommit att på lång sikt utvecklas nya SAD, vilket inte var fallet i deras egen studie förutom i ett fall (Mauler et al. 2017: 852). Vad gäller den långsiktiga prognosen så har Alisauskaite et al. gjort en studie där de undersökte resultatet på kort och lång sikt vad gäller operation av thoracolumbala SAD hos 25 mopsar. De kom fram till att på kort sikt var prognosen god, då 80% av mopsarna hade förbättrats. På lång sikt däremot, hade 86% av mopsarna försämrats (Alisauskaite et al. 2018).

Den bild forskarna ger är att cervikala SAD oftast ger lindriga symptom som dock progredierar, men att en del mopsar även kan få allvarligare symptom med förslitningar på ovansidan av tassen. Mopsen är en ras där SAD är relativt vanligt förekommande. Det tycks vara flera orsaker till att SAD utvecklas, såsom hormonella, ärftliga och beroende på andra defekter i ryggraden. Det tycks som att operation ger mopsarna en större chans att bli bättre än enbart medicinsk behandling, men avlivning p.g.a. SAD förekommer även efter operation. Det vore intressant att veta om medicinsk behandling ökar överlevnaden jämfört med ingen behandling. Även om sjukdomen i de flesta fall är lindrig så orsakar den en minskad livskvalitet för mopsarna och en oro för deras ägare.

Mål: Ingen mops ska utveckla spinala araknoidala divertiklar.

Strategi: Symptomen på cervikal SAD uppträder vanligen tidigt i livet och därmed är det möjligt att selektera bort mopsar med symptom från avel. Andra ryggradssjukdomar samvarierar ofta med SAD och det är en orsak till att det är viktigt att låta undersöka tänkta avelshundars ryggrad med CT-scan. Bara de mopsar som har frisk ryggrad, utan kot- eller mjukdelsdefekter bör gå i avel. Mopsen behöver också få en normal längd på ryggen för förbättrad rygghälsa. Standardmopsen idag är kompakt och kvadratisk, men vi behöver sträva åt ”normalhundens” rektangulära kroppsform, såsom uppfödare av gammeltyska mopsar och retromopsar gör. Lindholm et al. skriver: ”Alltför stora avvikelser från normalhundens exteriör kan innebära att rasen får hälsomässiga bekymmer” (Lindholm 2015: 33). Läs mer om mopsens rygghälsa under ”Hemivertebrae och andra kotanomalier” samt ”Progressiv icke-smärtsam myelopati (PM)”.

Källor och lästips:

Alisauskaite, Neringa et al. 2019. ”Short- and long-term outcome and magnetic resonance imaging findings after surgical treatment of thoracolumbar spinal arachnoid diverticula in 25 Pugs”. Journal of Veterinary Internal Medicine 33, 1376–1383. doi: 10.1111/jvim.15470

Driver, Colin J. et al. 2019. ”Magnetic resonance image findings in pug dogs with thoracolumbar myelopathy and concurrent caudal articular process dysplasia”. BMC Veterinary Research 15:182. https://doi.org/10.1186/s12917-019-1866-0

Fisher, Stephen C. et al. 2013. ”Constrictive Myelopathy secondary to hypoplasia or aplasia of the thoracolumbar caudal articular processes in Pugs: 11 cases (1993–2009)”. Journal of the American Veterinary Medical Association 242: 223–229.

Lindholm, Åsa, Catharina Linde Forsberg och Ingalill Blixt. 2015. Hunduppfödning i teori och praktik. Svenska kennelklubben.

Mauler, D. A. et al. 2014. ”Signalment, Clinical Presentation, and Diagnostic Findings in 122 Dogs with Spinal Arachnoid Diverticula”. Journal of Veterinary Internal Medicine 28, 175–181.

Mauler, D. A. et al. 2017. “Spinal Arachnoid Diverticula: Outcome in 96 Medically or Surgically Treated Dogs”. Journal of Veterinary Internal Medicine 31, 849–853.

Rohdin, Cecilia et al. 2014. ”Cervical spinal intradural arachnoid cysts in related, young pugs”. Journal of Small Animal Practice 55, 229–234.

Rohdin, Cecilia et al. 2018. ”High prevalence of gait abnormalities in pugs”. Veterinary Record. doi: 10.1136/vr.104510, 1–9.

Kapitel i strategier för avel av friska mopsar