Blogg

Välkommen till PDPs blogg! Här kommer jag att skriva utifrån ett något mer personligt perspektiv, och mer beakta även personliga erfarenheter och iakttagelser. Fokus är förstås om mops- och hundhälsa!

Underbett hos de första generationerna retromopsar

Litteratur om korsningsavel handlar för det mesta om att man är nöjd med rasens anatomi, och använder en donatorras för att öka vitaliteten och fitnessen hos mottagarrasen genom ökad genetisk variation. Ett exempel på det är det program Svenska kennelklubben hade för att öka genetisk variation hos clumber spaniel med hjälp av cocker spaniel. (En engelsk hemsida beskriver projektet här, och här kan man läsa om det i Rasspecifik avelsstrategi Clumber Spaniel) Ibland kan det även handla om att avla bort en specifik genetisk defekt, men återigen fortfarande behålla rasens anatomi. Det var fallet för dalmatiner, där hela populationen hade problem med urinstenar åtminstone sedan 30-talet, och där en uppfödare i början av 70-talet började bedriva korsningsavel med pointer för att komma till rätta med problemet. (Läs om korsningsavelsprojektet för dalmatiner där pointer användes som donatorras här.) Vid dessa och liknande fall väljer man alltså en donator som är lik mottagarrasen anatomiskt, eftersom man vill behålla de yttre dragen hos rasen, men vill få ökad genetisk variation, eller avla bort en specifik genetisk defekt.

Det som är speciellt med retromopsavel är att donatorrasen och mopsen är så olika varandra anatomiskt eftersom vi behöver en donator som inte bara bidrar till ökad genetisk variation, utan även till förbättrad anatomi. I och med att mopsen har så kort nos och donatorn en normallång nos, kan man ibland se underbett hos F1- och F2-generationerna. Underbett är något man får räkna med i någon mån i avel av retromopsar. Jag vill tillägga här att jag tycker att det verkar som att underbett hos en långnost hund som är lika stort som hos en standardmops ofta uppfattas som större, antagligen för att man inte är van vid att hundar med längre nos har underbett.

Som med alla avvikelser i anatomin så är det två grundläggande frågor som måste besvaras när man bedriver avel: innebär avvikelsen ett problem för individen? Är avvikelsen arvbar?

Den första frågan är snabbt besvarad. Underbett innebär som tur är i regel inga hälsoproblem, utan det är bara en estetisk fråga. (Däremot skapar överbett ofta problem, för det leder till att underkäkens kanintänder ofta kommer åt gommen, vilket leder till smärta.) (Niemiec 2010, 104f., 107; Koch, 5f.)

Vad gäller arvbarhetsfrågan så är det till att börja med viktigt att fastslå att ett milt underbett är en egenskap som finns hos alla renrasiga mopsar, och det är i enlighet standardmopsens rasstandard. Denna egenskap är fixerad hos mopsen, d.v.s. det finns inga andra gener i populationen som kan ge ett annat bett.

En annan aspekt är att vi behöver göra skillnad mellan underbett som uppkommer i renrasiga populationer där alla hundar har (/ska ha) saxbett (normalt bett) och ett sånt fall som retromopsavel där vi använder två raser med helt olika bett för att förbättra bettet hos den ena rasen.

I fallet där underbett uppkommer i en population hundar med saxbett brukar man inte låta en hund med underbett gå i avel, eftersom det inte är önskvärt att nedärva. Daniel Koch (DVM) skriver att man kan dra slutsatser från forskning på grisar att arvbarheten på käkens längd även hos hund ligger på 60–80% (Koch, 1). Utifrån detta tycks arvbarheten av underbett ganska hög. Noteras ska dock att två hundar som inte har underbett kan få avkomma som har underbett och tvärt om (ref. behövs).

När det gäller underbett hos retromopsen så ser man att det brukar vara försumbart efter andra generationens korsningsavel, d.v.s. från och med den tredje generationen (F3). Det är alltså en annan situation som föreligger när man använder en donator med normallång nos för att förbättra en ras som har kort nos, än när båda föräldrarna har ungefär samma noslängd. Min egen iakttagelse är att det inte är så vanligt med underbett hos F1-generationen, medan det kan förekomma oftare i F2-generationen, för att sen i kommande generationer antingen försvinna eller vara mycket litet, såsom hos standardmops. Sen kan det förstås förekomma fall ibland med något större underbett precis som i alla raser. Renée Johansson som är retromopsuppfödare har berättat för mig att hennes F1:a Caya som har ett normalt bett, har haft ungefär 50% valpar med underbett och 50% med normalt bett i sina kullar.

Varför är underbettet i regel som störst hos F2-generationen? Min egen slutsats är att det handlar om mixen av gener från de båda raserna. Hos en F1:a blir blandningen jämn mellan båda raserna; varje förälder bidrar med var sin gen i varje genpar som kommer från två olika raser. Hos F2:or däremot, bidrar en av föräldrarna med gener från två olika raser (mops och donator), medan den andra bidrar med gener från en ras (mops). Här kan det variera mycket vilka gener från F1:an som möter mopsens gener, och jag tror att det är det som leder till att underbett kan uppkomma. Hos F3:or är andelen från donator däremot så låg att det inte blir lika stor variation.

I Tyskland kallas både F1- och F2-generationerna ”Rassmos”, medan det är först från F3-generationen de kallas retromopsar. Jag antar att de tyska retromopsuppfödarna har valt att göra så för att den anatomiska variationen är större hos de två första generationerna, medan den tredje generationen är mer enhetligt ”mopsig”. Vi i The International Retro Pug Club (IRPC) har valt att kalla även våra F2:or för retromopsar, dels eftersom de har så pass hög genetisk andel från mops, och dels för att vi vill förskjuta mopsens anatomi mot ännu längre nos och mindre brakycefali än många av de tyska retromopsarna har. Orsaken till det är att vi vill jobba för en retromops som har helt fria och friska luftvägar och i övrigt en bra skalle med normala hörselgångar, ögon etc. De tyska retromopsarna är i regel mycket bra, men man ser att när man kommer ner på en låg andel från donator så börjar många av de traditionella mopsproblemen återkomma, om än i regel i lägre grad än hos en standardmops.

Här nedan följer foton av Renée Johanssons Caya (F1), Cayas dotter Tara (F2) samt tre av Taras valpar (F3) som åskådliggör hur F1-F2-F3-generationerna ser ut vad gäller underbett. Caya har ett normalt bett, Tara har ett underbett, och Taras valpar har normalt bett eller minimalt underbett.

Stort Tack till Renée Johansson både för information och foton kring underbett!

Caya (F1) framtill och Tara (F2) baktill.

Referenser

Koch, Daniel. ”Erblichkeit und die züchterische Bedeutung von Zahn-, resp. Gebiss-Anomalien”. Dr. Med. Vet. ECVS Daniel Koch Kleintierchirurgie AG.

Niemiec, Brook A. 2010. Small Animal Dental and Oral Maxillofacial Diseases. Boca Raton: CRC Press.