BOAS: beskrivning och avelsstrategier

© Therese Rodin

Beskrivning: BOAS står för det engelska uttrycket ”brachycephalic obstructive airway syndrome”. Beteckningen innebär att syndromet gäller brakycefala hundar och att det yttrar sig genom att det sker en obstruktion, d.v.s. en förträngning, i luftvägarna, vilket leder till att luftflödet hindras. Begreppet ”syndrom” är ”ett tillstånd där det föreligger avvikelser och skador i flera av kroppens organ och som har en gemensam orsak” (Karolinska universitetssjukhusets definition).

På Universities Federation for Animal Welfares hemsida står det att alla mopsar troligen har BOAS i någon grad, helt enkelt på grund av deras brakycefala skallform (ufaw 2016). Detta bekräftas av doktor Ronja Mock, hals-näsa-öronspecialist på Klinik für Kleintiere vid Leipzigs universitet. Hon säger att alla mopsar i någon grad har avvikelser i sina luftvägar som beror på BOAS (Mock, privat kommunikation).

En hund som diagnosticeras med BOAS har alltså någon form av hinder av luftflödet i luftvägarna, och beroende på graden av BOAS föreligger motsvarande grad av andnöd. Professor Oechtering skriver att man har sett en överdriven selektion för att avla fram trubbnosar med allt kortare nos de senaste decennierna, vilket har lett till en ”drastiskt försämrad funktion” (”function has been drastically inhibited”), d.v.s. syndromet har förvärrats, och det uppträder också i allt tidigare ålder (Oechtering 2010: 2).

Tidigare såg man tre förträngningar i de övre luftvägarna hos trubbnosar: stenotiska (trånga) näsborrar, en förlängd mjuk gom samt utåtvrängda slemhinnefickor i övre luftvägarna. På senare tid har även en stenos (förträngning) uppkommit hos en inre, för ögat osynlig del av näsvingen. Ytterligare en obstruktion i de övre luftvägarna som är mycket vanligare idag är att den s.k. conchan, den veckade slemhinnan som åstadkommer avkylning, blivit förmjukad samt kan tränga framåt på grund av platsbrist och täppa till luftkanalen i näshålan. Den kan även tränga bakåt och täppa till vägen ner mot svalget. Det har visat sig att slemhinnevecken dessutom har förtjockats hos mops och att de hos en mops på 10 kg kan vara dubbelt så tjocka som hos en schäfer på 40 kg. Hos den mjuka gommen ser man inte bara att den är förlängd, utan även den har i många fall förtjockats rejält (Oechtering 2010: 3f.).

Även struphuvudet har påverkats av BOAS. Hos mops kan det kollapsa på grund av att brosket i struphuvudet har bristande stabilitet och spänst och har blivit förslappat. Samma problematik kan återfinnas i luftrören hos mops. Luftrörets stomme består av brosk som också kan bli förslappat och få bristande stabilitet och därmed också kollapsa. Slappheten kan även fortsätta ut i bronkerna som således också kan kollapsa. (Oechtering 2010: 5f.).

BOAS är en progredierande sjukdom, d.v.s. den förvärras över tid. Det betyder att en ung hund med BOAS har lindrigare symptom än den troligtvis kommer ha med stigande ålder (Bartels et al. 2015: 332). Packer et al. skriver att hundar som har allvarlig BOAS uppvisar lite eller ingen aktivitet för att de är fullt upptagna med att få tillräckligt med syre (2015: 3). Stress, upphetsning eller träning kan ge dessa hundar allvarlig andnöd och till och med leda till döden. BOAS innebär alltså i olika grad svårigheter till aktivitet. På grund av att den veckade slemhinnan som kyler av hunden inte har utrymme i mopsens nos kan mopsen inte kyla av sin kropp som en vanlig hund, och därmed löper den risk för överhettning vid varmt väder och vid aktivitet. Ytterligare något som är symptom på BOAS är snarkningar och grymtningar. Begränsningarna i andningsvägarna kan också göra att sömnen störs. Dessutom så leder det felaktiga trycket i bröstkorgen inte bara till BOAS utan även skador i mag- tarmkanalen vilket kommer till uttryck bl.a. genom uppstötningar och uppkastningar (Packer et al. 2015: 2-3; Liu et al 2017: 2).

Nappe (t.v.) snarkade mycket och hade svårigheter med avkylning på sommaren. Han lät fruktansvärt mycket när han flåsade mycket. Däremot andades han bra genom nosen, så kyla och vinter passade honom bättre.

Rent generellt kan man säga att ju mindre brakycefali, desto bättre förutsättningar för god andning. En aspekt som återkommer hos forskarna är att nosen behöver bli längre (Oechtering 2010: 9; Bartels et al. 2015: 332; Packer et al. 2015: 1, 8f.). Packer et al. kom fram till att risken för BOAS ökar kraftigt i takt med kortare nos hos hunden. I deras studie var det enbart hundar som hade en noslängd som var kortare än halva skallens längd som drabbades av BOAS. (Packer et al. kallar förhållandet mellan noslängd och skallängd för craniofacial ratio, CFR.) De mopsar som hade kortast nos, med en noslängd som var 3% av skallens mått från stop till nackknöl (CFR = 0,03), hade en risk på 95% att drabbas av BOAS. När noslängden kom upp till 21% av skallens längd (CFR = 0,21) var risken för BOAS 48% (Packer et al. 2015: 1, 9, 16). Här nedan ses en bild av hur CFR mäts:

Liu et al. fann en samvariation mellan stenotiska (trånga) näsborrar och BOAS, där 65.3% av mopsarna hade stenotiska näsborrar och 64.6% av dem hade kliniskt relevant BOAS (vilket de kallar BOAS (+)). De mopsar som hade måttliga eller allvarligt stenotiska näsborrar hade 4.58 gånger ökad risk för BOAS (+) (2017: 6). Forskarna förespråkar att bedömning av graden av stenos hos näsborrarna är något som kan användas i avelsurvalet, dock tillsammans med bedömning av andningen vid belastning (Liu et al. 2017: 11). I en tidigare studie hade de tagit fram en illustrerad skala för bedömning av stenos hos respektive ras där öppna och milt stenotiska näsborrar ansågs vara icke-kliniskt relevanta, medan måttligt och allvarligt stenotiska näsborrar hade en tydlig koppling till kliniskt relevant BOAS. Här är Liu et al:s illustrerade skala:

Även stort nackomfång samt en kort och bred skalle har visat korrelation med BOAS. Dessutom fann Liu et al. att kön påverkade BOAS då mopstikarna i deras studie hade 5.35 gånger högre risk för kliniskt relevant BOAS (Liu et al. 2017: 5).

Som vi såg ovan bedömer Oechtering graden av BOAS genom att fastställa de olika stenoserna i luftvägarna. Bedömningen görs genom att han/veterinären på hans klinik går in i luftvägarna med endoskop och ser hur det ser ut. Endoskopiundersökningen kompletteras med en CT-scan av hundens luftvägar. Det är en omfattande och dyr procedur att göra en sådan undersökning och det gör man i regel bara på hundar som uppvisar så pass mycket problem att de kan behöva operation.

Olika forskare har försökt ta fram andra, enklare mätmetoder än CT-scan och endoskopi, och generellt så används belastningstest samt identifikation av yttre kännetecken som samvarierar med BOAS. Forskargruppen i Cambridge (där Liu et al. ingår) har utvecklat en s.k. ”helkroppsbarometrisk pletysmografi” (whole-body barometric plethysmography (WBBP)), som de mäter graden av BOAS med. WBBP:n är en box där man kan förändra lufttrycket för att se hur väl hundens luftvägar fungerar (Cambridge BOAS-grupp WBBP). Den fyller samma funktion som ett fysiskt belastningstest. Hunden varken sederas eller sövs, och därmed är metoden skonsam för hunden.

Enligt Cambridgeforskaren Jane Ladlow kan en hund som uppvisar BOAS vid belastning och en som inte uppvisar BOAS vid belastning se ungefär likadana ut vid CT-scan. Hon poängterar att en CT är en statisk analysmetod medan BOAS är en dynamisk sjukdom. På grund av detta bedömer Cambridgeforskarna BOAS genom WBBP/belastningstest. Däremot gör de även en CT-scan av de trubbnosar som visar sig ha BOAS vid belastningstest för att identifiera var problemen föreligger (Ladlow, privat kommunikation).

Utöver WBBP:n har forskarna i Cambridge även tagit fram ett belastningstest som går till på så sätt att hunden ska springa 6–7 km i timmen under tre minuter. Direkt efter belastningen undersöks andningsmönster, andningsljud o.s.v. Testet är framtaget för att veterinärer som inte har tillgång till WBBP:n ska kunna utföra ett belastningstest, och formuläret som används åtföljs av instruktioner till den utförande veterinären. Du kan titta på formuläret för testet här: Cambridge Pug grading system 2018. Detta test används bland annat vid Tierklinik Hofheim i Tyskland, där man kan undersöka sin mops vad gäller BOAS. Även flera kennelklubbar under FCI har börjat använda testet.

Det är viktigt att notera att belastningstest såsom via pletysmografin eller genom promenad eller löpning, ger information om BOAS vad gäller funktion. En hund som har god funktion kan ändå ha avvikelser i luftvägarna som beror på BOAS. Det är som nämndes tidigare troligt att mer eller mindre alla mopsar har BOAS, och det gäller de fynd som hittas med endoskop och/eller CT-scan medan belastningstest oftare kan ”fria” en mops.

Mål: Inga mops ska ha mer än mild BOAS (BOAS I), vid ett av specialister väl utprövat belastningstest, testat av certifierade testare. (Se graderna av BOAS i tabellen nedan.)

Strategi: Eftersom extremt brakycefala drag är en stor riskfaktor för BOAS bör mopsen avlas mot en mindre brakycefal typ. Som vi såg ovan skriver Packer et al. att BOAS enbart förekommer hos hundar som har en CFR under 0,5. Vi tror inte att det är realistiskt, eller ens genomförbart, att föda upp mopsar som har en CFR över 0,5. Vi bedömer att det inte finns några retromopsar med en CFR över 0,35. Med en högre CFR har hunden har mycket högre andel gener från donatorrasen än en retromops har, och den är förmodligen en F1-generation (50% mops och 50% donatorras), som hunden nedan som är en F1 mops x Parson Russell-blandning och vars CFR är 0,58. (Det lilla svarta djuret bredvid henne är en kaninunge. Hunden hjälpte matte att ta hand om kaninerna.)

I Packer et al:s studie minskade BOAS till ca 50% när CFR låg på 0,2. Vi föreslår som ett första steg att vid val av avelspartner bör det genomsnittliga måttet på båda hundarnas CFR ligga på 0,20–0,25. Om en av parterna alltså har en kort nos bör detta kompenseras genom val av partner med mycket längre nos. Vi bör successivt utvärdera noslängden hos avkomman och sträva efter en noslängd som ligger uppemot en CFR på 0,3.

Standardmopsgenerna är kodade för en mycket kort nos, men vi ser från uppfödningen av altdeutsche Möpse (Old German Pugs) och retromopsar att det är möjligt att förlänga mopsens nos. Det är förmodligen flera, eventuellt många, gener som är involverade i den förkortade nosen. Ett noggrant urval samt bidrag från en donatorras, gör det möjligt att gradvis och säkert förlänga mopsens skalle och nos.

Vi behöver också beakta stenos hos näsborrarna och företrädesvis låta mopsar med öppna och milt stenotiska näsborrar gå i avel. En mops med måttlig stenos bör enbart gå i avel om den inte har kliniskt relevant BOAS. Även skallens form har betydelse, och där behöver vi sträva mot en skalle som är mer lång än bred. Om Liu et al:s iakttagelse om att tikar löper mycket högre risk att utveckla BOAS stämmer är det viktigt att sträva bort ännu mer från den brakycefala formen hos tikarna.

Vi förordar att alla mopsar som ska gå i avel ska bedömas genom ett belastningstest. CT-scan och/eller endoskopi av luftvägarna ser vi inte som nödvändigt eftersom de inte säger något om funktionen. Som nämndes ovan säger Cambridgeforskaren Ladlow att en hund som inte har BOAS och en som har det kan se ungefär likadana ut vid CT-scan. CT-scan och endoskopi är ofta nödvändiga metoder för att bedöma behandling av en mops som har BOAS, men inte för att bedöma om en hund ska gå i avel eller inte. Däremot kan det vara intressant för aveln att man följer generationerna av mopsar vad gäller luftvägar via CT-scan för att se förbättring genom avel.

Enligt vår mening ska mopsar som går i avel ha högst BOAS I vid belastningstest enligt nedanstående tabell. Man brukar ofta kunna bedöma vid ett års ålder hur luftvägarna kommer att se ut hos den vuxna mopsen; vid den åldern föreligger oftast de symptom på BOAS som sen försvåras p.g.a. luftmotståndet. För att ha en marginal bör BOAS mätas tidigast vid 15 månaders ålder.

Anpassat utifrån Cambridge BOAS Research groups gradering.
(www.vet.cam.ac.uk/boas/about-boas/recognition-diagnosis)

Genom en strategi där man beaktar alla delar av det som nämnts ovan; CFR, näsborrar, BOAS belastningstest, skallform och donatorras, tror vi att förutsättningarna är mycket stora för en uppfödning av friska, sunda mopsar med fria luftvägar.

Leni vom Minzenbach har stora, fina näsborrar
och andas fullständigt fritt.
Foto: Gitte Babbel

Källor och lästips:

Bartels, A. et al. 2015. ”Brachycephalic problems of pugs relevant to animal welfare”. Animal Welfare 24, 327–333.

Cambridge BOAS Research group. www.vet.cam.ac.uk/boas

Liu, Nai-Chieh et al. 2017. ”Conformational risk factors of brachycephalic obstructive airway syndrome (BOAS) in pugs, French bulldogs, and bulldogs”. PLoS ONE 12, e0181928. doi: 10.1371/journal.pone.0181928.

Oechtering, Gerhard. 2010. “Brachycephalic syndrome – new information on an old congenital disease”. Veterinary Focus 20, 2–9.

Oechtering, Gerhard. 2016. Professor Oechterings föreläsning (på engelska) om BOAS på SKKs brachycefalkonferens.

Packer, Rowena M. A. et al. 2015. “Impact of Facial Conformation on Canine Health: Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome”. PLoS ONE 10, e0137496. doi:10.1371/journal.pone.0137496.

ufaw.org.uk. 2015. “Research shows high risk of breathing problems in dogs with short muzzles” www.ufaw.org.uk/ufaw-news/news/post/168-research-shows-high-risk-of-breathing-problems-in-dogs-with-short-muzzles

ufaw.org.uk. 2016. “Brachycephalic Airway Obstruction Syndrome (BAOS)” www.ufaw.org.uk/dogs/pug-brachycephalic-airway-obstruction-syndrome

Kapitel i strategier för avel av friska mopsar