Mentalitet

Bakgrund: Det är ganska vanligt att mopsen beskrivs som en ”clown” och till och med som att den inte är en hund, utan en ängel eller att den förenar olika djur i ett, såsom groda, katt, gris och apa. Det är även vanligt att mopsen förmänskligas genom att den kläs ut i människokläder, och att den blir fotograferad i sammanhang där man förväntar sig att se en människa, såsom vid datorn, vid ratten i bilen etc. På grund av allt detta menar jag att det är viktigt att till att börja med fastslå att mopsen är en HUND.

Som hund utgår mopsens mentalitet från dess art, och likaså har den behov såsom arten hund. Mopsen har grundläggande hundbehov och –beteenden precis som alla andra hundar. Alla hundar är genetiskt kodade för sådana saker som att söka, jaga och fånga föda, för att sova, vila och bädda, för att putsa och rengöra sig, bevaka revir, fortplanta sig och ingå i ett socialt samspel som hund (Selin 2016). Alla dessa nämnda beteenden är sådana som hunden har behov av som hund och som inte går att ”ta bort” från hunden. Det man istället kan göra är att kanalisera de olika behoven i för människan lämpliga beteenden. T.ex. så kan olika delar av jaktbehovet kanaliseras genom sådana aktiviteter som kamplekar eller viltspår. Hundens kodning att bevaka revir kan man forma och styra t.ex. genom skvallerträning, så att hunden istället för att stå och larma kommer till husse eller matte och talar om att någon är utanför huset.

Vad gäller standardmopsar så är de i regel så kompakta i kroppen att de inte kan rengöra ”nedre toalett”. Deras kropp möjliggör alltså inte för dem att genomföra ett grundläggande behov som de är genetiskt kodade för. Rengöringsbehovet är svårt att kanalisera på något annat sätt; det mopsen gör är ofta att den ständigt slickar sig på tassarna etc. Att inte kunna genomföra ett grundläggande behov skapar ett obehag hos hunden.

En ganska vanlig uppfattning bland mopsägare är att mopsen inte har några jaktinstinkter. Den här uppfattningen stämmer dock inte. Om mopsen är en hund så har den jaktinstinkter, precis som alla andra hundar. Sen så kan jaktinstinkten variera mellan raser beroende på att man har bedrivit långvarig avel på vissa för att renodla vissa delar av hundens jaktinstinkt. Samtidigt ska betänkas att jaktbeteenden har låg arvbarhet, d.v.s. en mycket bra jakthund nedärver jaktbeteende i ganska låg grad till sin avkomma, och tvärt om, en sämre jakthund kan få valpar som blir mycket bra jakthundar (se Schmutz och Schmutz 1998).

Att mopsens jaktinstinkt inte är ringa, utan ligger i paritet med andra hundar, ser man på att många mopsars jaktmekanism går igång när en cykel eller ett fordon svischar förbi. Fordonets rörelse skapar samma reaktion som om t.ex. en hare skulle springa förbi. Varför är det då så pass ovanligt att standardmopsar jagar t.ex. harar, fåglar och annat vilt? Enligt min mening är en viktig orsak dess konstitution, med korta ben och dåligt vinklat fram- och bakställ. Mopsen tillryggalägger för lite mark för att kunna ha en chans mot t.ex. en hare; i och med att mopsen är så långsam försvinner stimulit för jakt snabbt ur mopsens syn- och doftfält, och därmed avtar jaktinstinkten. (Jmfr. Irene Sommerfeld-Stur som skriver om motsvarande frånvaro av jaktlust hos kvadratiskt byggda spetsraser (2016: 134).) Jag brukar säga att vi måste ge mopsen en normal hundkropp innan vi kan säga hur dess mentalitet är. Min man och jag har både en standardmops och en altdeutscher mops som åskådliggör detta vad gäller jaktinstinkt; standardmopsen tar några steg, och sen är haren borta. Vår altdeutscher mops har en helt annan anatomi och kan förfölja haren en bra bit innan den försvinner för henne, så för henne kvarstår jaktlusten mycket längre.

Ett citat från Hundsport special nr. 4 2020 speglar detta om att alla hundar har jaktinstinkter:

”Att vallhundar och jakthundar av olika slag jagar är på så vis inte underligt, men hur är det med andra hundar som sällskapshundar jagar väl inte? Jodå det gör dom visst det, mer eller mindre. Har man köpt en hund så har man köpt en jägare vare sig man har tänkt det eller inte. Vill man inte ha det så får man skaffa sig ett marsvin istället.” (Tapper 2020: 39)

Men vad är det då som gör mopsen speciell som ras, vad är det som kännetecknar den? Enligt min mening är det framförallt en sak som är speciell för mopsens mentalitet, nämligen att den vill vara nära sina människor och medhusdjur. För mopsen är det väldigt viktigt att alltid få vara nära, och de sitter även gärna på sina människor och medhusdjur.

Jag och min PT Leni.

Drivkraften att vara nära gör också att mopsen oftast inte är rymningsbenägen, att den inte har något emot att bli kopplad när den går utan koppel ute, och att den inte genomför jaktaktioner långt ifrån sina människor. I jämförelse med jakthundar som behöver vara självständiga för att kunna jobba mer eller mindre långt bort ifrån sin förare, är mopsen ganska osjälvständig. Mopsen vill inte vara långt bort ifrån sin förare. Det här är något man ofta får läsa i mopsgrupper och höra i möten med mopsägare; deras mops följer dem som en skugga, de får inte ens gå in på toaletten själva.

En annan aspekt vad gäller mopsens mentalitet är dess energinivå. Det är inte ovanligt med mopsar som har väldigt hög energinivå och som är väldigt aktiva och intensiva. De kan vara svåra att hantera för att de är skälliga, drar mot andra hundar, vill leka väldigt intensivt etc. Det finns även mopsar som är ganska lugna och sävliga, samt även de som ligger däremellan och har en mer jämn och ”normal” energinivå.

När det gäller relationen med andra husdjur, hundar, människor, både vuxna och barn, brukar mopsen fungera bra. Mopsar trivs i regel med alla andra. Det finns dock en tendens hos en del mopsar att bli svartsjuka i relation till en för dem viktig människa och de kan även bevaka så att inte en annan hund i hushållet får mer godis eller mat än vad den själv får. Det är alltså inte ovanligt att mopsar bevakar resurser (mat, människor etc.) och de kan även slåss om dessa. Mopsar är i regel mycket matglada, vilket kan resultera i att de får för mycket mat av sina människor, samt även att det uppstår konkurrens om mat med medmopsarna.

Min erfarenhet är att mopsar även ofta är envisa och ”sätter sig på tvären”, och på så sätt är de inte alltid lätthanterliga. De behöver stimulans i sin vardag för att trivas, må bra och bete sig på ett sätt som fungerar i samspelet med deras människor. Mopsen har mycket kraft, lust och vilja, och det är viktigt att vi genom avel ger den en kropp där den kan kanalisera detta.

Retromopsar är mopsar genetiskt till ca 75 – 95%. De har så pass lite andel av donatorras att deras mentalitet är som mopsens. Detta vittnar otaliga retromopsägare om, ja till och med de som har en hund som är 50% mops och således har 50% från donatorras vittnar om en hund som till sättet är mer eller mindre som en mops. Donatorrasen bidrar med förbättrad anatomi, och därigenom breddas mopsens repertoar så att den får vara mer hund, men i och med att mopsandelen hos retromopsen ligger på 75% eller mer, så har den en mopsmentalitet.

En uppfödare som har stor erfarenhet av korsningsavel av mops med olika donatorraser är Meranda Sterk i Nederländerna. Hon vittnar om att både F1- och F2-generationerna ( 50% respektive 75% mops) är keliga, vill vara nära och gärna ligger i knäet, såsom mopsen. Hon berättar att när shiba (en japansk urhund) är donatorras, uppvisar F1:or och F2:or mer instinktiva beteenden men de springer aldrig ifrån henne i skogen, och de uppvisar inga jakttendenser mot vilt (Meranda Sterk 2019). Meranda Sterk skriver också på sin hemsida om F1:an Pelle, där pappan är en Patterdale terrier och mamman således mops, att Pelle inte uppvisar några jaktbeteenden. Där hemma på gården springer harar ofta förbi men Pelle reagerar inte på dem med jaktbeteende, utan ser bara förvånad ut när han ser dem (Meranda Sterks hemsida).

Nina Tissen, Retromopszucht von den Herzenshunden, har både en F1:a och en F2:a där donatorrasen är Parson Russell terrier. Hon upplever inte att de har något jaktbeteende utöver det som man kan se ibland hos mops, och har inga problem att ha dem lösa i skog och mark. Båda är väldigt keliga och tycker om att sitta i knät och mysa. Den stora skillnaden mot en renrasig mops är att båda har helt fria luftvägar och en anatomi som möjliggör för dem att vara hund fullt ut (Nina Tissen 2020). Samma erfarenheter har Renée Johansson, som också hon äger en F1:a och en F2:a med Parson Russell terrier som donatorras. Båda är mycket keliga och visar inget jaktintresse, och hon kan ha dem lösa i naturen. Båda har också helt fria luftvägar och en toppenanatomi (Renée Johansson 2020).

Mål: Mopsen ska ha en anatomi som möjliggör för den att uttrycka alla dess behov som hund. Mopsen ska behålla sitt behov av att vara nära sina människor och medhusdjur med beaktande att den inte ska bli överdrivet fäst vid någon med svartsjuka och bevakande som följd. Mopsen ska känna sig trygg även om den bli lämnad ensam någon timme. Det är önskvärt att mopsar inte har vare sig väldigt hög eller låg energinivå, utan en jämn energinivå ska eftersträvas, där mopsen kan vara koncentrerad och alert vid aktivitet och även ta det lugnt och vila emellanåt.

Strategi: Genom att avel bedrivs så som Pug Dog Passion rekommenderar kommer mopsen att få en kropp som möjliggör för den att var hund fullt ut. Jag har inte sett någon studie vad gäller arvbarhet vad gäller energinivå eller svartsjuka och bevakande samt otrygghet, men man kan tänka sig att egenskaperna i någon mån är arvbara. Därför rekommenderar vi att mycket energiska mopsar paras med mopsar som är mindre energiska samt att mopsar som är bevakande, svartsjuka och otrygga paras med mopsar som är stabila och trygga.

Källor och lästips:

Schmutz, S. M. och J. K. Schmutz. 1998. ”Heritability Estimates of Behaviors Associated With Hunting in Dogs”. The American Genetic Association 89, 233–237.

Selin, David. 2016. ”HUND 360 grader”. Kurs hos Hundutbildningsgruppen.

Sommerfeld-Stur, Irene. 2016. Rassehundezucht: Genetik für Züchter und Halter. Stuttgart: Müller Rüschlikon Verlag.

Sterk, Meranda. Dexterous Rascals.

Tapper, Ingrid. 2020. ”Om hundar & jakt”. Hundsport special 4, 38–40.

Kapitel i strategier för avel av friska mopsar