Äntligen tar jag tid att skriva om vår älskade Mimmi och hennes sjukdom, Pug Dog encefalit / Nekrotiserande Meningoencefalit.
Nästan alla mopsar dör av sjukdomen och i början kände vi bara till en annan mops som överlevde och hade ett bra liv flera år, såsom Mimmi. Det är en amerikansk mops som heter Payton, som du kan läsa mer om här: http://pugnaciousp.blogspot.it/. För ett år sen lärde vi även känna en svensk mops som har överlevt sen dess. (Även andra raser kan få sjukdomen, men jag har bara studerat den i förhållande till mopsar.)
Vi fick Mimmi och hennes partner Nappe i februari 2013. Mimmi blev tre år i juni samma år och Nappe blev sju i november.
När vi ser tillbaka på processen så ser vi att några månader innan Mimmi blev sjuk, stannade hon på ett konstigt sätt då och då under våra promenader. Hon stirrade bara rakt ut i tomma luften och vägrade att röra sig. En dag när min man hade varit ute med hundarna på morgonen, stannade Mimmi före trappan och kunde inte gå. Hon kollapsade och Mats fick bära henne upp till vår lägenhet. Vi ringde djursjukhuset och de sa att vi skulle komma omedelbart. Vi hade en sådan tur att veterinärerna misstänkte den rätta diagnosen från början och gjorde de nödvändiga undersökningarna. En snabb diagnos är avgörande eftersom det som händer med denna sjukdom är att immunsystemet angriper hjärnan. Om detta fortsätter för länge, finns det inget hopp för hunden. Efter att hon fått rätt diagnos så gav de hennes immunhämmande medicin och även kortison för att minska svullnaden i hjärnan.
De yttre tecknen på Mimmis sjukdom var att hennes högra sida hade kollapsat vilket resulterade i att hon “cirklade”. Hon hade också en ”head tilt” åt höger, skakade, och i vila snarkade hon på ett ovanligt sätt. Mimmi stannade några nätter på sjukhuset och sen kunde vi ta hem henne. Veterinärerna sa att hon kanske skulle leva en vecka eller några månader och längst upp till ett år. Hon kunde dö vilken minut som helst.
I början fick Mimmi en mycket hög dos av immunhämmande medicin och kortison. Det gav henne flera allvarliga biverkningar: hon förlorade mycket av sina muskler och hon var extremt och sjukligt hungrig. Hon fick mycket plack på tänderna. Vidare fick hon ett sår på vardera höger fram- och bakben, som inte läkte. Vi var tvungna att rengöra såren och lägga om dem varje dag. Hon hade också en mycket snabb tillväxt av en slags ”födelsemärken” över hela kroppen. (Det senare visade sig vara en hudsjukdom med ”födelsemärken” som växer långsamt. De är tumörer, men inte dödliga).
mest i armhålorna.
Hon var väldigt svag och hade svårigheter att gå. Våra golv hade blivit hala för henne så vi var tvungna att lägga mattor överallt i vår lägenhet. (Senare bytte vi golv i köket och hallen till ett mindre halt golv.) Hon kunde inte gå över trottoarkanterna själv, utan vi var tvungna att bära henne. Hon kunde inte gå över rötter på stigarna i skogen. Då och då föll hon när vi var ute och gick. Läkemedlen gjorde att hon fick magkatarr med diarré, vilket hon fick Losec för. Men efter en tid orsakade Losec magkatarr (vilket även kan ske hos människa om man äter det för länge). Då bestämde vi oss för att sluta med Losec och vi började ge henne en mycket mild diet med ris, kokta och mosade morötter samt vitfisk. Detta gjorde att hon förlorade ytterligare i vikt och hon var väldigt tunn, men det bidrog till magen blev bättre. Vi började ge henne lite smör och äggula då och då, och det fungerade ok och gjorde att hon lade på sig lite mer fett.
Den immunhämmande medicinen gjorde att hon var mottaglig för infektioner och hon fick flera urininfektioner. Detta gjorde att hon ofta kissade på sig inomhus, på mattorna, vilket gjorde att vi måste tvätta mattorna varje dag. Vi köpte också några valpunderlägg som vi placerade på strategiska platser. Två gånger fick hon en infektion i sin högra tass så att den var svullen som en ballong. Vid dessa tillfällen var hon tvungen att åka till djursjukhuset för att rena sitt blod och få antibiotika. Hon var hela tiden försvagad på sin högra sida och släpade högertassen lite på marken vilket gjorde att hon fick ett sår på en av tårna. Vi letade länge efter av lösningar och fann slutligen Pawz, en gummisocka som skyddade hennes tå.
Under hela denna period av återhämtning och rehabilitering, cirka nio månader, minskade vi långsamt mängden läkemedel, vilket ledde till att biverkningarna minskade. Under denna period fick hon även kosttillskott, vitaminer och mineraler som jag hade anpassat för att motverka de negativa effekter som läkemedlen hade. I början använde vi också en homeopatisk medicin för att stödja henne. Vi tror att hon inte hade överlevt om vi inte hade motverkat medicinernas negativa effekter. Medicinen gjorde att hon förlorade mycket av pälsen. Hon förlorade underullen och den har aldrig kommit tillbaka igen. Det innebär att hon fryser mycket när det är kallt. Kosttillskotten har gjort att hon får tillbaka mycket av pälsen men hon tappar den igen om vi slutar med dem. Idag ligger Mimmi på en mycket låg medicindos och hon fortsätter att ta sina kosttillskott.
Efter de första nio månaderna av rehabilitering började Mimmi verkligen komma tillbaka till ett lyckligt liv. Hon började leka med mina tofflor, som hon inte hade gjort alls under de föregående nio månaderna. Med minskad mängd kortison fick hon mer muskler igen och kunde springa och ha kul som hon hade innan hon blev sjuk. Hon är fortfarande svag på höger sida, men de som inte vet att hon är sjuk ser det inte. Mimmi lever fortfarande och är glad, fem och ett halvt år efter att hon blev sjuk.
Mimmi har varit en stor välsignelse för oss. Hon har gett oss så mycket glädje och skönhet. Hon har en väldigt speciell personlighet, hon lyder inte någon bara för att hon förväntas göra det, hon vet vad hon vill, hon älskar att vara nära, men också att vara oberoende. Hon älskar att äta hallon på sommaren, hon vill att saker ska hända, hon skäller när det är för tråkigt. Hon har varit en stor utmaning för oss men det har fått oss att lära oss så mycket!
Vill du läsa mer om PDE/NME så kan du titta i vår avelsstrategi här.
April 2019